Han vet hur man klär sig den där Prinsen...

Maken till sonen:
"Tänk Skruven, idag blir du 10 månader gammal!"

Jag:
"Fast nä, 8 månader är han."

Maken:
"Hm... Är du helt säker?"

Jo, jag är rätt säker...

Feberfri!!!!

Wiiii! Det firar vi med att ge oss ut i snön innan Prinsens farmor och farfar kommer på besök.

Sjukstugan

Det är här det. Det blir inte så mycket annat gjort än att sitta i soffan och mysa med en febrig prins. Nu har han haft feber sen i söndags och jag tycker att det borde vända nu. Och stackarn har ont i halsen. Rejält ont i halsen, men hur lindrar man halsont hos en pyttis? Nån som har nåt bra tips?

O_o

Idag är det dags. Dags för Prinsens stora operation. Som inte alls är någon stor operation utan bara ett litet ingrepp under lokalbedövning. Men för stackars mig (för det är mig det är synd om egentligen?) känns det ungefär som att han ska hjärttransplanteras. (Är det ett ord? Karin?)

Fina lilla snorungen sitter och sover så fint i baksätet och har ingen aning om var vi är på väg... Idag känner jag mig hemsk...

Glamour!

Mitt liv är så jäkla glammigt! Idag blev jag väckt 04.53 av ett litet monster som prompt skulle över till min säng. Väl där härjades det vilt. Tydligen är mammas och pappas säng det ultimata stället att öva krypning på? Och rulla runt bland duntäcken är ju kul hur gammal man än är. Som tur var kom maken hem vid halv sju och tog över så jag fick sova en timme.

Sen var det bara att börja dagen, Liten vill ha frukost. Tydligen bästa tillfället att bajsa dessutom. Upp i badrummet, ner med ungen på skötbordet och starta saneringen. Jag vänder mig halvt om för att öppna blöjhinken och ser nåt i ögonvrån. Bajsfest på skötbordet. Suck. Påbörjar sanering del två och lyckas den här gången få på en blöja. Det firar han med att göra om allt en gång till. Bara att börja om igen...

När bajsfesten äntligen är över ställer jag honom upp på skötbordet. Ungen gör den där minen då man vet att det här aldrig kan sluta lyckligt, och visst, med samma hastighet som ett jetplan kommer hela frukosten i en enorm fontänspya. Det var liksom jobbigt med kräkandet när han bara ammades men med riktig mat? Don't get me started...

Kastar in det nerkräkta, glädjetjutande barnet in till maken i sovrummet och påbörjat badrumsstädningen. Halvnaken då såklart. Mina kläder klarade ju inte sig.

Nu sitter jag i soffan i rena mjukisar och tittar på monstret som ligger och sover bredvid mig och jo, för att vara ett monster är han rätt fin ändå.

Eftersom det stackars barnet råkar tillhöra mig så blir han redan indragen i julhärvan...

Charmtroll

Prinsen lägger av världens största kräk medan han har fingrarna i munnen. Efteråt skrattar han och stoppar sina kräkfingrar i min mun. Tack för att du delar med dig älskling. Nu ska jag gå iväg och spy lite tror jag.

När man upptäcker att sötungen lärt sig öppna och stänga locket till våtservetterna:
"Ååå vad du är duktig! Gullegullegull och annat trams. "

När man vänder sig om en sekund och tittar igen:
"Våtservetter precis överallt?! HUR lyckas du egentligen?! Skitunge!"

Hmmm

Tidigare har vi kunnat stoppa ner prinsen en åkpåse, knö på en mössa, in med nappen och upp med dragkedjan och ut med vagnen på altanen. Så har han sovit i ett par timmar. Underbart. Men som ni ser är det över, han har lärt sig hur man lirkar sig ut påsen och för tillfället är det hans absoluta favorit,att leka tittut. Han kan leka med sig själv hur länge som helst om man ger honom en liten filt.

Tydligen kan man leka samma lek med åkpåsen. Vem har tid att sova då? Idag tog det tre timmar att få honom att somna. Kul.

När Prinsen kom

Jag ber i förhand om ursäkt för halväckliga detaljer och ord såsom moderkaka, livmodertapp osv...

Då ska vi se om vi kan få ner på pränt hur det gick till den där dagen när Prinsen kom. Jag känner ju hur minnet sviker mig mer och mer i takt med att jag sover mindre och mindre. Så om jag vill komma ihåg det som det var är det nog läge att spara det i text.

Ungen var envis och hade ingen som helst lust att visa sig för världen. Ingen lyckades vinna den lilla utmaningen jag hade om när han skulle komma då han helt enkelt kom ännu senare än vad alla gissade på. Eftersom han vägrade visa sig så var vi inne på en massa kontroller för att se så han mådde som han skulle och se hur mycket min kropp hade förberett sig själv. Fick samma svar av flera olika läkare: "Det borde starta av sig själv vilken sekund som helst, kroppen är helt redo. Du har börjat öppna dig och tappen är nästan utplånad och helt mogen." Kul. Kul att veta att allting är klart för start men min kropp bara vägrar. Fick erbjudande om igångsättning redan ett par dagar innan han var beräknat och fick sen samma erbjudande ett par gånger till följande veckor. Men, än har ingen lyckats överenvisa mig så jag ska nog lyckas vänta ut den här ungen. Han vet inte vem han har gett sig i kamp med när det kommer till envishet...

Tyvärr gick det inte så bra för mitt lag utan ungen höll sig fint på plats inne i magen medan jag bara blev tröttare och tröttare för varje dag som gick. Foglossningen blev radikalt mycket sämre och jag kunde inte ens ta mig upp för trapporna här hemma utan att gråta till slut. Under tiden växer jag sakta men säkert ca ett halvkilo per dag i ren vätska. Ja just det, detaljen karpaltunnelsyndrom! Vem behöver egentligen kunna använda sina händer? Frustrationen ska vi inte ens tala om... Vi blev inbokade för induktion den 21/6 för då fick jag helt enkelt inte vara gravid längre.

Dagen innan, onsdagen 20/6 spenderar vi med att packa ner allting vi kan tänkas behöva. Vi får höra att det kan ta lång tid så vi packar ner mat och Red Bull och precis allt möjligt. Vi äter ordentligt och kolhydratsladdar med pasta med gräddsås. Kvällen avslutas i soffan för lite välbehövlig vila.

Vi elvatiden på kvällen hugger det till lite i ryggen. Jag har då haft konstant ryggvärk i två dygn redan som vi har varit inne och kollat. Men nej, det var inga värkar, bara elak smärta. (Kan ju då tillägga att barnmorskan som tog emot oss på den senaste kollen sa direkt när jag beskrev min ryggvärk "Precis så började alla mina förlossningar, din bebis är här inom två dygn.") Efter ett tag inser jag att den där känslan kommer och går. Om än väldigt oregelbundet och det gör faktiskt inte ett dugg ont. Bra tänker vi, då kanske det börjar hända nåt, då kanske vi sparar ett par timmar när det kommer till igångsättningen.

Vid ett går vi och lägger oss och vid halv två kommer första riktiga värken. Ingen tvekan om vad som händer. Vi börjar klocka värkar och inser att de kommer med 8 minuters mellanrum. Men det gör fortfarande inte särskilt ont vilket är lite konstigt tycker jag. Kvart över två är värkarna nere i 6 minuters mellanrum så då ringer jag in till Södra BB där det är tänkt att vi ska vara. Pratar med barnmorskan ett tag som tycker att jag inte låter särskilt smärtpåverkad och menar att eftersom det är första barnet så har jag många timmar framför mig. Vilket passar bra eftersom de har helt knökfullt som hon uttrycker sig. "Men kom in vid lunch så ser vi till att det finns en plats åt dig då!"

Okej, det är hon som är experten på det här... Ytterligare en halvtimme går, 5 minuter mellan värkarna. Känner mig rätt säker på att jag inte kommer att klara mig till lunch så jag ringer till Sös. Där har de också fullt. Kul. Skillnaden där är att det faktiskt rör lite på sig så hon tycker att jag ska till en Alvedon och en varm dusch "För du låter inte särskilt smärtpåverkad."

Ja, ja, jag lyssnar på experterna... Försöker ta mig in i duschen men ungefär då nånstans börjar värkarna att kännas på riktigt. Inser att det aldrig kommer att bli någon dusch och börjar klä på mig. Jag tänker åka in oavsett vad de säger. Som på beställning vänder sig magen ut och in och all pasta landar i skurhinken. Då vrålar jag till stackars maken att det är bäst han hämtar bilen och ringer till förlossningen för nu kommer vi helt enkelt. "Nu har hon börjat kräkas också" hör jag hur maken säger till barnmorskan i luren och äntligen finns det en plats för oss.

Det blev den längsta bilresa jag någonsin gjort. Varenda stoppljus på Ringvägen var rött!Inskriven 05,26. Brölade mig igenom alla värkarna precis som jag hade läst att man skulle göra. (Dyktekniken FTW!)Kommer in i förlossningsrummet där en barnmorska tittar på mig och säger "Ja, det är ju ingen tvekan om att det har börjat iaf." Första undersökningen säger 6cm öppen.

"Jag vill ha epiduraaaaal!" Men nej, det tycker inte barnmorskan. Hon tycker inte att jag verkar ha särskilt ont och hävdar att jag klarar mig så fint utan. "Det räcker väl med lustgas?" Men vaffan, det är väl ändå upp till mig kan jag tycka. Och jag "vet" ju att det snart kommer att börja göra ont på riktigt och då vill jag inte vara utan den. Efter mycket tjat från min sida kommer hon in med en narkosläkare i släptåg och jag får min efterlängtade epidural. Undersökningen direkt efteråt visade 9cm, så såhär i efterhand (när hon inte hör) kan jag kanske erkänna att hon hade rätt. Lustgasen däremot, den hade jag aldrig klarat mig utan. Bara när de föreslog att jag skulle släppa den för att flytta på mig höll jag på att bryta ihop. (Och nu vill de ta bort lustgasen på förlossningsklinikerna?! Kan ju inte varit nån som fött barn som kommit på det.)

Allting går jättebra, pratar och skrattar mellan värkarna. Lyckas till och med slumra till. (Återigen, Dyktekniken FTW!) Utbrister kaxigt "Det här kan jag göra fler gånger!" Skyller på lustgasen där, klart man inte genomgår en förlossning om inte man måste. Då säger barnmorskan till slut att det är dags att börja krysta. Här någonstans börjar jag bli nervös på riktigt. Helt plötsligt inser jag ju att inom väldigt kort tid finns det en person till i världen, en som är mitt ansvar?!

Överallt så hör man att krystvärkarna är det lättaste, att det känns som en befrielse när de börjar. Så någonstans hinner jag ju tänka "Jaha, det är alltså inte värre än såhär att föda barn?" Straffet lät sig inte vänta... Jag vet inte om det berodde på att jag fick epiduralen så sent men jag kände nästan inga krystvärkar. Fick nästan ingen hjälp alls av kroppen utan fick göra allt själv. Inte helt enkelt. När det hade gått runt en timme (då hade jag typ gett upp) började de prata om att hämta läkare för det började bli bråttom. Fick höra att jag hade tre försök på mig att få ut ungen annars blir det sugklocka. En av de sakerna som skrämde mig mest. Långt inne någonstans hittade jag lite mer energi och han kom på två värkar. Moderkakan kom fem minuter senare utan problem. Till makens stora förtjusning. Den skulle minsann fotas och undersökas ur alla möjliga vinklar. Euw...

52 cm lång och 3660g tung visade sig Prinsen till slut kl.10,49. Jag hade tidigare varit helt livrädd för förlossningen och träffade en barnmorska en gång i veckan nästan hela graviditeten för att ens våga försöka mig på det. Såhär i efterhand tror jag att det var det som gjorde att det gick så bra. Jag hade förväntat mig den absolut värsta smärta man nånsin kan föreställa mig. Så när jag låg där och väntade på att det skulle börja så fattade jag aldrig riktigt att det var igång. Visst gjorde det förbannat ont, allt annat är lögn, men inte ens i närheten av vad jag hade förväntat mig utan fullt hanterbart.

Jag är ju en informationsnarkoman utan dess like och hade läst miljoner med böcker, artiklar och förlossningsberättelser innan. I mina efterforskningar fastnade jag för en teknik som kallas för dyktekniken och skaffade mig sen all info jag kunde om det här påhittet. Och det var verkligen en bra idé. Tekniken hjälpte mig att hantera smärtan och slappna av så till den grad att barnmorskan skällde på mig under krystvärkarna ("Slappna inte av! Bli förbannad!"). Den hjälpte mig att spara energi och som sagt, till och med slumra till under värkarbetet.

Nu sitter jag här och tittar på Prinsen som ligger och skruvar sig på golvet, han har precis hajat att man kan snurra runt och gör nu inget annat. 3,5 månad senare...

Pust och puh

Det har varit utmanande och utmattande veckor här hemma. Prinsen är mitt uppe i en sån däringa utvecklingsfas. Kul. Från att ha vaknat en gång per natt till att sova hela nätter till att vakna sex gånger per natt. Kul. Bloggen har med andra ord fått stå tillbaka lite. Överlevnad har kommit i först hand.

Men kolla så gullig han är!

3 månader!

Tiden går så fort! Och långsamt! Det känns som att han alltid varit här. Och det känns som att jag var gravid igår. (Att jag fortfarande är tjock kan ju visserligen spela in där.)

Men alltså. Nej.

Rubriken sammanfattar dagens sinnesstämning. Jag trodde jag var trött igår men då hade jag ju visserligen inte träffat idag än.

Prinsen somnade vid åtta igår kväll, precis som vanligt. Vid halv elva väcker jag honom och ammar. Precis som vanligt. Det som brukar hända efter det är vanligtvis att han sover till nånstans mellan fyra och sju. Lite olika.

Men nej. Han vaknade tolv. Och började vråla. Och fortsatte vråla. Somnade med mina fingrar hårt i sin hand, jag lirkar loss och lägger mig ner. Som på beställning vaknar han och vrålar igen. Detta höll på fram tills halv sju när maken kom hem och gick ut med honom i ett annat rum. Då fick jag sova en timme till.

Sen var det morgon tyckte Prinsen. Så nu gör vi söndag. Jag är sjukt opeppad på hela den vakenhetsgrejen men som vanligt är det Prinsen som bestämmer. Idag blev det av förklarliga skäl den stora kaffekoppen som fick nöjet att hålla mig sällskap.

Jag hinner bara hälla i mig den och känna hur (det underbara) koffeinruset börjar verka innan jag hör hur han tystnar. Han sover igen. Skitunge.

Molo in the house

Den efterlängtade overallen har kommit. Till slut så. Jag hade beställt den från ett ställe där den var slut i lager men skulle snart komma in igen. Försening på försening och till slut fick jag ett mail om att den var slut hos Molo och att det inte skulle tillverkas fler den här säsongen. Sämst.

In på Babyshop.se där den fanns och idag så kom den äntligen. Sen var det ju det här med storlek. Vilken storlek kommer att fungera hela vintern till en liten skrutt som växer så det knakar?

Han har storlek 62 nu så större måste man ju ha. 68 då? Det är ju bara en storlek större och det är ju bara september än så länge så det känns ju optimistiskt att det skulle passa även i februari. Så det fick bli strl.74. Resultatet ser ni här. Det finns ju lite växtmån minst sagt...

Efter en god natts sömn...

Idag skrevs det historia i palatset i Tullinge. Eller inatt ska man väl snarare säga. Kvällen var ingen picknick. Minst sagt. Prinsen var inte dyr om vi säger så. Han övade för fullt på sitt allra bästa dödsvrål. Ni vet så där så att man nästan är lite rädd att grannarna tror att man skadar honom? Så där så att man själv nästan är lite rädd att man faktiskt ska göra det? Efter tre timmar av dödsvrålande lyckades jag slutligen att få honom att äta. Med mat i magen kom han (äntligen!!!) till ro och somnade i sin säng.

Sen vaknade han. INTE! Han sov hela natten! Antagligen hade han dåligt samvete för vad han hade utsatt mig för och tyckte att jag förtjänade en hel natts sömn. Eller så var han bara helt slut efter kvällens eskapader. Underbart var det iaf.

Lagom tills maken kom hem från jobbet imorse vaknade han på ett strålande humör. Nu sover han igen på väg in till stan för dagens första date. Så nu får vi se vad den här dagen har att erbjuda...

Kom inte och säg att jag inte bjuder på mig själv...

Och på Prinsen. Han var inte helt övertygad om att det här med babysim var en bra ide till att börja med. Men efter lite övertalning gick det toppen och han bjöd tom på ett leende. (Tro det eller ej)

Tänk att det idag är hela två månader sen jag låg på Sös med lustgasen tryckt över ansiktet... 👑


Edit: Men nu blev det ju tokigt... Det här inlägget publicerades ju 21/8...

Molo Pyxis!

Pyxis! Har ni hört nåt så bra namn på ett klädesplagg? Nu har Prinsen fått en overall så vi är redo för nästkommande årstider. Och är det inte den gladaste overallen ni nånsin sett? Jag avgudar den iaf

Tydligen behöver man köpa sånt mitt i sommaren, det börjar redan ta slut i vissa affärer. Tur att jag är surfnarkoman annars hade Prinsen kanske fått nöja sig med en overall som inte ens är hälften så glad :-o

Nöjesprinsen

I måndags var det nöjesfältspremiär för Prinsen. Det blev en sväng till Gröna Lund och alla dess intryck. Jag måste säga att jag är mycket imponerad av lillskiten. Det verkar nästan som att han sover som bäst bland en massa oljud? En gallerfilt över vagnen och sen klarade han sig fint hela dagen. Han sa till när han ville ha mat eller ny blöja och sen somnade han om. Vilken Prins va? Nån gång kände han sig lite ensam men efter en stund i famnen gick det bra att ligga i vagnen igen.

Kan det verkligen vara så att man kan fortsätta sitt liv på nästan samma sätt som innan han flyttade in hos oss?