Nya erfarenheter

Den senaste tiden har lett till en rad nya erfarenheter som jag hade klarat mig utan ett tag till. En sak som var helt extremt viktig för mig när vi började planera pappas begravning var att han får ha fina kläder på sig. Så vi letade fram hans nyaste kostym (en kostym som han använt en gång, på mitt och Johans bröllop) och sen begav jag mig till Dressman för att införskaffa lite nytt till honom. Det sista jag nånsin kommer att köpa till honom. När jag står där i kassan försöker sig expediten på lite merförsäljning och vill då tipsa om att jag får ett par extra strumpor eller kalsonger för bara några kronor mer. "Nej, han kommer inte att behöva fler..." Fan... Det blir så uppenbart ibland att jag aldrig nånsin får se honom igen. Aldrig mer kommer han att ringa mig alldeles för tidigt och väcka mig efter ett nattpass. Aldrig mer kommer vi att sitta i timmar och diskutera musik. Vem ska jag nu göra det med?

Det var alltid så viktigt för honom med stil. Hur trasig han än var så gick han runt där med sina Armani-jeans. Den där gången då han körde av vägen och kraschade sin bil gnällde han bara över att sjukhuspersonalen hade klippt upp hans Burberry-rock. Klart att de sista kläderna han får på sig ska vara fina.

Idag traskade jag in på begravningsbyrån med en påse med en nypressad kostym i, och lämnar över den till tjejen som jobbar där med orden: "Hej, det här ska min pappa ha på sig när han begravs."

Där någonstans kommer jag ikapp mig själv och hör helt plötsligt mig själv för första gången på länge, vad fan säger jag?

Okej, det här inlägget skriver jag bara för min egen skull. I rent terapisyfte.

En vecka innan jul kommer det där samtalet. Det där samtalet som jag har väntat på i snart nio år då vi började förstå hur det faktiskt låg till. Det där samtalet som jag har fasat för under hela den tiden. Det där samtalet som är orsaken till att min mage knyter sig varenda gång telefonen ringer. Det var dags. Efter några timmars hysterisk gråt insåg jag väl att det var bara att försöka få fatt i biljetter och packa en väska. Om vi skyndar oss riktigt mycket kanske vi hinner. Kanske.

Det blev ilfart till sjukhuset så fort tåget kom in på stationen. Efter att läkarna gett honom någon slags spruta som motverkar all den lugnande medicinen han hade fått så vaknade han till. För ett litet ögonblick tittade han upp och mötte vår blick. Det var sista gången någon fick kontakt med honom. Efter det väntade vi. Väntade på att det skulle testas nya saker, nya mediciner och nya behandlingar. Precis som vi hade väntat oss så var det inget som bet den här gången.

På julaftonsförmiddag somnade du in efter att ha kämpat mot den här sjukdomen i så många år. Många fler än någon av oss hade kunnat ana. Jag tröstar mig med att du ditt sista år i livet iaf fick känna på hur det var att vara lycklig igen ett par gånger. Att vi fick tillbaka mycket utav den kontakt som jag saknat så mycket. Jag tror att du vet om hur älskad du var och hur många som brydde sig så ofantligt mycket om dig. Mitt liv kommer iaf aldrig att bli sig likt igen och jag kommer att sakna dig varje dag så länge jag lever.

Hej då Pappa...

Det kom ett paket

Det är något speciellt när det ringer på dörren och man ser att det är en budbil som kommer. Igår ringde det på dörren strax innan vi vaknade, sömndruckna och yra hann vi bråka lite om vem som skulle gå upp och öppna, mannen förlorade och jag somnade om lika fort igen. När jag sen vaknade på riktigt hade jag såklart inga minnen av morgonens tidiga händelser. Döm om min förvåning när jag ser det här paketet innanför dörren. Nu ska jag bara försöka hålla mig från att packa upp det...