"Oj, nu börjar jag bli rejält trött, bäst att gå och lägga sig. Ska bara fabriksåterställa iphonen först..."

WTF?! Vad är det för fel på mig egentligen?! 30 min senare är beräknad tid kvar 52 minuter...

Har ni någonsin undrat hur en riktig jul.. Ehh... Låt oss säga fantast. En riktig julfantast. Har ni någonsin undrat hur en sådan fredagslyxar? (Jag vägrar använda det andra ordet, det borde ni också) Såhär fredagslyxar en riktig julfantast. Julmust lagrad på bourbonfat i sex månader. Jag stod i kö på Systembolaget vid Klaraberg en lönefredagseftermiddag för den här flaskan so it better be good!

För er som inte bor i Stockholm kan jag berätta att just detta Systembolag är vad som närmast kan beskrivas som helvetet på jorden. Låt oss säga såhär. Lång kö för att komma in. Ordningsvakter. Nuff said. Nu ska jag äta saffransknyten med vit choklad och halsa lyxmust.

Blåbär. Mycket populärt. Mindre kul med blåbärssörja överallt...

Dagen började med ett besök på BVC med Prinsen. Där upptäcks det att han har för kort tungband. Något som kan leda till att han får svårt att prata och det kan också varit därför det hat varit så struligt med amningen. Så nu har vi fått en tid för att fixa det. De ska alltså klippa upp det. Nån ska alltså klippa min prins i munnen. Jag mår illa...

Växauppångest

Men ååå hur kan nio månader kännas som flera år när de senaste fem månaderna bara har blixtrat förbi? Prinsen är så stor nu! Idag blev vi tvungna att plocka bort babynestet från spjälsängen eftersom han har lärt sig hur man kryper ur det.

Första gångerna han sov i sin spjälis såg han ut som en liten prick i mitten av den där sängen. Inte särskilt mysigt alls. Som tur är så har ju Prinsen ett stort fan som heter Malin som genast postade upp ett babynest till honom. Och det har han sovit i sen dess. Sol en prins så att säga. Men den tiden är förbi. Nu sover han i sängen med både kudde och filt och det ser inte ens lite konstigt ut.

Vad hände?!

Nä, nu ska jag döva ångesten med julmust och lusseknyten...

Eftersom det stackars barnet råkar tillhöra mig så blir han redan indragen i julhärvan...

Charmtroll

Prinsen lägger av världens största kräk medan han har fingrarna i munnen. Efteråt skrattar han och stoppar sina kräkfingrar i min mun. Tack för att du delar med dig älskling. Nu ska jag gå iväg och spy lite tror jag.

När man upptäcker att sötungen lärt sig öppna och stänga locket till våtservetterna:
"Ååå vad du är duktig! Gullegullegull och annat trams. "

När man vänder sig om en sekund och tittar igen:
"Våtservetter precis överallt?! HUR lyckas du egentligen?! Skitunge!"

Lycka!

Fars dag

Vi har väl aldrig firat fars dag egentligen. Antagligen mycket på grund av hur det här varit med pappa och så. Men i år är makens första fars dag och han behöver uppmärksammas tycker jag så en liten present fick vi till iaf.

Men det känns desto viktigare nu när jag för första gången inte har någon egen pappa längre. Så i år är året jag skapar nya traditioner. Prinsen och jag tog en eftermiddagspromenad till minneslunden i Tullinge och tände ett ljus för honom. Det känns viktigt för mig att hans morfar blir en naturlig del av hans värld fast han inte längre finns.

Tullinge kyrka har för övrigt den finaste minneslund jag nånsin varit i. Den här bilden är från Alla helgona när vi var där och tände ljus för pappa, mormor och alla andra vi saknar.

Älskade, älskade unge. Ja, du har världens sötaste fötter. Och de är säkert jättetrevliga det betvivlar jag inte. Men klockan 04.20 är inte rätt tidpunkt på dygnet att ligga och prata med dem i en halvtimme. Vi andra vill sova...

Hmmm

Tidigare har vi kunnat stoppa ner prinsen en åkpåse, knö på en mössa, in med nappen och upp med dragkedjan och ut med vagnen på altanen. Så har han sovit i ett par timmar. Underbart. Men som ni ser är det över, han har lärt sig hur man lirkar sig ut påsen och för tillfället är det hans absoluta favorit,att leka tittut. Han kan leka med sig själv hur länge som helst om man ger honom en liten filt.

Tydligen kan man leka samma lek med åkpåsen. Vem har tid att sova då? Idag tog det tre timmar att få honom att somna. Kul.

Åh herregud...

Vilken dag... Äntligen är den över. Hela dagen har gått i ett. Ingen paus. Vi började dagen i lugn och ro vid åttatiden imorse. Sen vid elva bäddade jag ner pojkarna i sovrummet (Prinsen & maken) och gjorde i ordning mig inför dagens uppgifter.

En jobbintervju stod först på schemat. Efter det var det bara att rusa hemåt igen och slänga i sig en tallrik yoghurt. Packa in ungen i kläder och tjoffa ner honom i bilstolen. Efter mycket om och men hade jag till slut äntligen lyckats få fatt i en transportväska till vagnen. De försvinner ju i samma sekund som de läggs upp på blocket! Dock var det först till kvarn som gällde så det var bara att åka och hämta direkt.

Kruxet var att väskan fanns i Djursholm. Och vi bor i Tullinge. Och bilstolen kan vi bara ha i baksätet. Och prinsen gillar inte att sitta i baksätet utan sin mamma. Och det var rusningstrafik. Plockade upp Satya på vägen med förhoppningen om att Prinsen skulle nöja sig med hennes sällskap. Tji fick jag...

Han dödsvrålade sig igenom halva resan. Och resan tog 3 timmar. Jag har aldrig hört honom så förbannad. Till slut somnade han av ren utmattning och sov tills vi kom hem.

Först nu när jag sitter i soffan inser jag att jag inte ätit nåt på väldigt många timmar. Orkar jag fixa nåt eller ska jag däcka framför det där Twilighttramset som femman visar?

Pust och stön...

Men skit också vilken dålig timing. Vaknar med halsont och ingen röst. Jag har inte tid att vara sjuk. Inte idag. Jag får väl vägra helt enkelt. Muta mig själv med julmust eller nåt. Bjuder på en bild på Prinsen istället!

Premiär

Häromdagen hade vi premiär av det lite tråkigare slaget. Prinsens första bula. Han börjar bli rätt grym på det där med att sitta upp men när han får syn på en leksak blir han lite väl exalterad. Kort sagt så tog han emot sig med pannan. Tur att man kan ligga hos pappa och tycka synd om sig själv en stund...

(Eftersom supermorsan var upptagen med att kväva ett skratt för helt ärligt, det såg rätt kul ut...)

Vrålåket

Vad sägs om Prinsens nya vrålåk? Prinsen fullkomligt överöstes med gunghästar av olika slag i doppresent. (Eller tja, ett gungfår och en gungelefant) Det kändes lite överkurs att ha en på varje våning och då skulle vi dessutom behövt köpa en till om de skulle räcka till. Så idag kom vi äntligen iväg och bytte den ena. Så istället för gungelefanten fick han sin första bil! Tack till morbror och moster för den!

Hittade en app som räknar ner till julafton. Underbart.

Så mycket bättre?

Ja, jag var en i mängden av de som glodde på säsongspremiären av Så mycket bättre ikväll. Och nu sitter jag här med en stor klump i bröstet.

För jag saknar min pappa. Dagens artist var Pugh Rogerfeldt och det enda jag tänkte på under hela programmet var hur mycket pappa hade gillat det här avsnittet. Varenda låt som spelades har jag hört spelas på hans stereo. Jag satt där framför tvn med ett glas julmust och bara var ledsen.

Fan, ju närmare julen vi kommer desto med känslor brottas jag med. Jag kan ärligt säga att jag nog aldrig träffat någon som är lika barnsligt förtjust i julen. I januari varje år börjar jag längta efter nästa. Utan att kunna stoppa det kommer det små glädjepip ur mig varje gång jag går förbi ett julpyntat skyltfönster. Det är verkligen den absolut bästa tiden på året.

Men ju närmre julafton vi kommer lika nära kommer vi årsdagen. Jag kan inte fatta att det snart är ett helt år sen han till slut gav upp och lämnade oss. Jag gråter fortfarande minst en gång i veckan när jag tänker på honom. Vem f-n går och dör på självaste julafton egentligen? Typiskt pappa. Jäkla gubbe...

Men egentligen försvann han ju så mycket tidigare. Det är så orättvist och sorgligt att hans liv blev som det blev. Jag vet inte om jag ska sörja allt som hände eller om jag ska vara förbannad på honom för att han lät det hända. För jo, jag klandrar nog honom. Och mig själv. Kunde jag inte gjort mer?

Nu kommer Emil aldrig att få träffa sin morfar. Jag kommer aldrig mer få gå på konsert med min pappa. Aldrig mer kommer jag att sucka åt att han gör nåt pinsamt (han var bra på pinsamheter). Han kommer aldrig mer ringa och väcka mig efter ett nattpass. Ingen annan kommer att ge mig en julklapp som jag öppnar bara för att upptäcka att det är precis samma sak som personen ifråga har i sin oöppnade julklapp från mig.

Men det värsta av allt är att jag varje dag kommer att vara arg på mig själv för att jag inte var där när han lämnade oss. Istället befann jag mig 80 mil därifrån för att fira jul. Inget ångrar jag mer än det.

Fan...

Att samsova

Första veckorna så sov Prinsen mellan oss i dubbelsängen. Det liksom föll sig naturligt. Strax innan han blev en månad så åkte vi till mina föräldrar i Halmstad för lite semester och sängen vi sov i där var alldeles för liten för att jag skulle låta världens ömtåligaste bebis sova mellan oss.

Så min första reaktion var ju således självklar; maken får sova på soffan såklart. Men vi kan ju testa en natt att ha honom i egen säng och se vad han tycker tänkte vi sen. Och sen dess har han sovit själv. Han trivs så bra i Eltons gamla babynest och mofflar in sig så mysigt i kanterna.

Men inatt vaknade han vid fyratiden och lyckades inte somna om. Till slut så hör man vad som är problemet. Magen. Vi har precis börjat med smakportioner och magen hänger inte riktigt med så det blir lite större utmaning för honom att lätta på trycket så att säga. Efter lite magmassage och nya blöjor (japp, plural) så var det bra igen men då var han ju alldeles klarvaken istället.

Så till slut lyfter jag över honom till mig, han kryper så nära han bara kan och somnar rätt så omedelbart. "Men åh herregud vad mysigt, varför sover vi inte alltid såhär?!" Hinner jag tänka innan jag också sommar. Livet blir liksom inte bättre än så.

En timme senare vaknar jag av att någon (som visade sig vara Prinsen) tuggar mig i bröstet. Nacken är så stel att jag knappt kan röra mig och typ allt är bortdomnat efter att ha legat onaturligt still.

Just det, det är därför vi inte sover såhär. Jag kan ju inte sova såhär... Idag; Trött...

Stackars barn blir offer för sin mammas besatthet av julen...

Han vet hur man klär sig...

Helvetes jävlar allasvordomarihelavärlden också! HUR kan foglossningen ha kommit tillbaka?!

Helt sjukt...

Nånting är ju snett. Igår vaknade jag vid åtta. Då sover Prinsen fortfarande! Jag låg kvar i sängen och surfade tills han tyckte det var dags att gå upp och jag var väl rätt chockad hela dagen efter den starten.

Sen hände något konstigt igen. I vanliga fall så brukar jag ha två alternativ på kvällen.
1. Jag är trött och går och lägger mig samtidigt som Prinsen dvs vid 19-20 tiden. Inte så rock'n'roll...
2. Jag är pigg och vill stanna upp, Prinsen får somna på soffan med mig. Han har nämligen en tendens att vakna vrålandes om jag lämnar rummet när han sover. Oavsett hur djupt han sover.

Men inte igår! Han somnade klockan åtta i sin egen säng och sov där fint tills jag gick och lade mig. Imorse vaknade jag klockan 07.15 men ingen prins var vaken. Jag tog tillfället i akt och har nu ätit frukost i lugn och ro.

Nu hör jag hur det skrattas där uppe...

Loppipåsen!

För ett tag sen så kunde man anmäla sig hos Loppi och få en Loppi-påse som man kunde hämta ut hos Barnens Hus. Hur bra som helst, i den fick man lite allt möjligt. Min favorit var rabattchecken på 50% hos Barnens Hus vilket gjorde att Prinsen fick en ERGOBaby Performance för ynka 600:-

Nu är det så fint att det finns en ny upplaga av Loppipåsen som man kan hämta ut på UnderBARA Barn-mässan som går av stapeln i helgen. Vad den innehåller kan du läsa om här.

Kruxet om man vill ha en är att man måste föranmäla sig först. Även det gör man på www.loppipasen.se Det fina är att man kan hämta en även fast man redan har hämtat en på Barnens Hus, ny upplaga som sagt! Men då krävs det en ny anmälan.

Skulle det vara så att man vill ha fler påsar, man kanske har fler barn, så går det också att ordna. Bara att anmäla fler e-mailadresser, en påse per adress! Allting kostar gratis och man får en påse som är perfekt att ha med sig till förskolan.

Igår jobbade jag för första gången sen i mars tror jag att det är. Eller kanske februari? Minns att jag jobbade sista februari iaf... Sen blev jag sjukskriven resten av graviditeten och grottade ner mig i självömkan.

Nu är Liten 3.5 månad och jag var tillbaka på casinot igår. Och det var jättekul! Jag gick därifrån nytankad med energi och hemlängtan. Insåg rätt fort att jag faktiskt har saknat både mitt jobb och mina kollegor. Men oj vad mysigt det var att komma hem. Till en glad bebis som hade ett stort leende till hands. Fina Lillprinsen...

Men vad trött jag blev. Kände mig lite som jag gissar på att Prinsen känner sig när vi har gjort en massa saker hela dagen och det är sovdags. Alldeles full av intryck och rätt slut. Det är lite mer intensivt att vara på ett Casino en fredagskväll än hemma mammaledig...

Idag blir det förmiddagspromenad med favoriterna Satya och Sam innan det är dags för Prinsen att lära sig simma!

Att vara mammaledig...

Oftast känner jag mig rätt ensam om tycker att det kan vara rätt tråkigt. (Så får man inte säga va?) Just nu sitter jag i solen på en bänk medan Prinsen sover sin förmiddagslur i vagnen. Han sover som allra bäst utomhus så det är bara för mamman att klä på sig... Så just nu har jag det rätt bra.

Men en sak har jag kommit på idag. Jag behöver en såndär "dricka-kaffe-i-farten"-mugg. Så jag kan koka kaffe hemma och ta med mig. Då kommer dagarna att bli ännu bättre... Inte för att jag ska vara helledig särskilt länge till, på fredag börjar jag jobba igen!

När Prinsen kom

Jag ber i förhand om ursäkt för halväckliga detaljer och ord såsom moderkaka, livmodertapp osv...

Då ska vi se om vi kan få ner på pränt hur det gick till den där dagen när Prinsen kom. Jag känner ju hur minnet sviker mig mer och mer i takt med att jag sover mindre och mindre. Så om jag vill komma ihåg det som det var är det nog läge att spara det i text.

Ungen var envis och hade ingen som helst lust att visa sig för världen. Ingen lyckades vinna den lilla utmaningen jag hade om när han skulle komma då han helt enkelt kom ännu senare än vad alla gissade på. Eftersom han vägrade visa sig så var vi inne på en massa kontroller för att se så han mådde som han skulle och se hur mycket min kropp hade förberett sig själv. Fick samma svar av flera olika läkare: "Det borde starta av sig själv vilken sekund som helst, kroppen är helt redo. Du har börjat öppna dig och tappen är nästan utplånad och helt mogen." Kul. Kul att veta att allting är klart för start men min kropp bara vägrar. Fick erbjudande om igångsättning redan ett par dagar innan han var beräknat och fick sen samma erbjudande ett par gånger till följande veckor. Men, än har ingen lyckats överenvisa mig så jag ska nog lyckas vänta ut den här ungen. Han vet inte vem han har gett sig i kamp med när det kommer till envishet...

Tyvärr gick det inte så bra för mitt lag utan ungen höll sig fint på plats inne i magen medan jag bara blev tröttare och tröttare för varje dag som gick. Foglossningen blev radikalt mycket sämre och jag kunde inte ens ta mig upp för trapporna här hemma utan att gråta till slut. Under tiden växer jag sakta men säkert ca ett halvkilo per dag i ren vätska. Ja just det, detaljen karpaltunnelsyndrom! Vem behöver egentligen kunna använda sina händer? Frustrationen ska vi inte ens tala om... Vi blev inbokade för induktion den 21/6 för då fick jag helt enkelt inte vara gravid längre.

Dagen innan, onsdagen 20/6 spenderar vi med att packa ner allting vi kan tänkas behöva. Vi får höra att det kan ta lång tid så vi packar ner mat och Red Bull och precis allt möjligt. Vi äter ordentligt och kolhydratsladdar med pasta med gräddsås. Kvällen avslutas i soffan för lite välbehövlig vila.

Vi elvatiden på kvällen hugger det till lite i ryggen. Jag har då haft konstant ryggvärk i två dygn redan som vi har varit inne och kollat. Men nej, det var inga värkar, bara elak smärta. (Kan ju då tillägga att barnmorskan som tog emot oss på den senaste kollen sa direkt när jag beskrev min ryggvärk "Precis så började alla mina förlossningar, din bebis är här inom två dygn.") Efter ett tag inser jag att den där känslan kommer och går. Om än väldigt oregelbundet och det gör faktiskt inte ett dugg ont. Bra tänker vi, då kanske det börjar hända nåt, då kanske vi sparar ett par timmar när det kommer till igångsättningen.

Vid ett går vi och lägger oss och vid halv två kommer första riktiga värken. Ingen tvekan om vad som händer. Vi börjar klocka värkar och inser att de kommer med 8 minuters mellanrum. Men det gör fortfarande inte särskilt ont vilket är lite konstigt tycker jag. Kvart över två är värkarna nere i 6 minuters mellanrum så då ringer jag in till Södra BB där det är tänkt att vi ska vara. Pratar med barnmorskan ett tag som tycker att jag inte låter särskilt smärtpåverkad och menar att eftersom det är första barnet så har jag många timmar framför mig. Vilket passar bra eftersom de har helt knökfullt som hon uttrycker sig. "Men kom in vid lunch så ser vi till att det finns en plats åt dig då!"

Okej, det är hon som är experten på det här... Ytterligare en halvtimme går, 5 minuter mellan värkarna. Känner mig rätt säker på att jag inte kommer att klara mig till lunch så jag ringer till Sös. Där har de också fullt. Kul. Skillnaden där är att det faktiskt rör lite på sig så hon tycker att jag ska till en Alvedon och en varm dusch "För du låter inte särskilt smärtpåverkad."

Ja, ja, jag lyssnar på experterna... Försöker ta mig in i duschen men ungefär då nånstans börjar värkarna att kännas på riktigt. Inser att det aldrig kommer att bli någon dusch och börjar klä på mig. Jag tänker åka in oavsett vad de säger. Som på beställning vänder sig magen ut och in och all pasta landar i skurhinken. Då vrålar jag till stackars maken att det är bäst han hämtar bilen och ringer till förlossningen för nu kommer vi helt enkelt. "Nu har hon börjat kräkas också" hör jag hur maken säger till barnmorskan i luren och äntligen finns det en plats för oss.

Det blev den längsta bilresa jag någonsin gjort. Varenda stoppljus på Ringvägen var rött!Inskriven 05,26. Brölade mig igenom alla värkarna precis som jag hade läst att man skulle göra. (Dyktekniken FTW!)Kommer in i förlossningsrummet där en barnmorska tittar på mig och säger "Ja, det är ju ingen tvekan om att det har börjat iaf." Första undersökningen säger 6cm öppen.

"Jag vill ha epiduraaaaal!" Men nej, det tycker inte barnmorskan. Hon tycker inte att jag verkar ha särskilt ont och hävdar att jag klarar mig så fint utan. "Det räcker väl med lustgas?" Men vaffan, det är väl ändå upp till mig kan jag tycka. Och jag "vet" ju att det snart kommer att börja göra ont på riktigt och då vill jag inte vara utan den. Efter mycket tjat från min sida kommer hon in med en narkosläkare i släptåg och jag får min efterlängtade epidural. Undersökningen direkt efteråt visade 9cm, så såhär i efterhand (när hon inte hör) kan jag kanske erkänna att hon hade rätt. Lustgasen däremot, den hade jag aldrig klarat mig utan. Bara när de föreslog att jag skulle släppa den för att flytta på mig höll jag på att bryta ihop. (Och nu vill de ta bort lustgasen på förlossningsklinikerna?! Kan ju inte varit nån som fött barn som kommit på det.)

Allting går jättebra, pratar och skrattar mellan värkarna. Lyckas till och med slumra till. (Återigen, Dyktekniken FTW!) Utbrister kaxigt "Det här kan jag göra fler gånger!" Skyller på lustgasen där, klart man inte genomgår en förlossning om inte man måste. Då säger barnmorskan till slut att det är dags att börja krysta. Här någonstans börjar jag bli nervös på riktigt. Helt plötsligt inser jag ju att inom väldigt kort tid finns det en person till i världen, en som är mitt ansvar?!

Överallt så hör man att krystvärkarna är det lättaste, att det känns som en befrielse när de börjar. Så någonstans hinner jag ju tänka "Jaha, det är alltså inte värre än såhär att föda barn?" Straffet lät sig inte vänta... Jag vet inte om det berodde på att jag fick epiduralen så sent men jag kände nästan inga krystvärkar. Fick nästan ingen hjälp alls av kroppen utan fick göra allt själv. Inte helt enkelt. När det hade gått runt en timme (då hade jag typ gett upp) började de prata om att hämta läkare för det började bli bråttom. Fick höra att jag hade tre försök på mig att få ut ungen annars blir det sugklocka. En av de sakerna som skrämde mig mest. Långt inne någonstans hittade jag lite mer energi och han kom på två värkar. Moderkakan kom fem minuter senare utan problem. Till makens stora förtjusning. Den skulle minsann fotas och undersökas ur alla möjliga vinklar. Euw...

52 cm lång och 3660g tung visade sig Prinsen till slut kl.10,49. Jag hade tidigare varit helt livrädd för förlossningen och träffade en barnmorska en gång i veckan nästan hela graviditeten för att ens våga försöka mig på det. Såhär i efterhand tror jag att det var det som gjorde att det gick så bra. Jag hade förväntat mig den absolut värsta smärta man nånsin kan föreställa mig. Så när jag låg där och väntade på att det skulle börja så fattade jag aldrig riktigt att det var igång. Visst gjorde det förbannat ont, allt annat är lögn, men inte ens i närheten av vad jag hade förväntat mig utan fullt hanterbart.

Jag är ju en informationsnarkoman utan dess like och hade läst miljoner med böcker, artiklar och förlossningsberättelser innan. I mina efterforskningar fastnade jag för en teknik som kallas för dyktekniken och skaffade mig sen all info jag kunde om det här påhittet. Och det var verkligen en bra idé. Tekniken hjälpte mig att hantera smärtan och slappna av så till den grad att barnmorskan skällde på mig under krystvärkarna ("Slappna inte av! Bli förbannad!"). Den hjälpte mig att spara energi och som sagt, till och med slumra till under värkarbetet.

Nu sitter jag här och tittar på Prinsen som ligger och skruvar sig på golvet, han har precis hajat att man kan snurra runt och gör nu inget annat. 3,5 månad senare...

Förbannade handled

Jag var rätt kass på att vara gravid. Jag lyckades dra på mig typ precis alla krämpor man kan få. En mindre kul grej var ju karpaltunnelsyndromet som jag skaffade mig. Ännu mindre kul är ju att det inte försvann. Så idag tröttnade jag på att försöka vänta ut det och begav mig till vårtcentralen. Läkaren drog och böjde i mina handleder och rätt snart var en remiss ivägskickad. Remiss till en handkirurg. Helt ärligt så har jag tappat räkningen på hur många gånger jag har opererat den där handen men jag skulle gissa på runt sju. Så vad gör egentligen en gång till för skillnad?

Kul!

Pust och puh

Det har varit utmanande och utmattande veckor här hemma. Prinsen är mitt uppe i en sån däringa utvecklingsfas. Kul. Från att ha vaknat en gång per natt till att sova hela nätter till att vakna sex gånger per natt. Kul. Bloggen har med andra ord fått stå tillbaka lite. Överlevnad har kommit i först hand.

Men kolla så gullig han är!

3 månader!

Tiden går så fort! Och långsamt! Det känns som att han alltid varit här. Och det känns som att jag var gravid igår. (Att jag fortfarande är tjock kan ju visserligen spela in där.)

Men vaffan?!

Livet försöker hålla mig kort genom att se till att jag missar tåget men jag vägrar! Idag SKA bli en bra dag så jag köper mig en Wasa sandwich, lyssnar på Guns och väntar på nästa tåg med ett leende på läpparna. Ha!

Idag bli en bra dag.

Det känns så. Somnade vråltidigt igår så jag är utvilad trots tre amningsstopp under natten. Lite knäckt för att jag somnade innan Dallas men, men. (Ja, jag är en sån. Jag njuter på ett smutsigt vis av varje sekund av denna fantastiska skitserie. )

Prinsen vaknade på strålande humör. Det skrattas och skruvas på en helt ny nivå. Frukostamningen avverkade vi medan vi lyssnade på Malin på P4 (igen!) och sen hann vi till och med lite nöjessurfing innan det var dags att göra sig i ordning.

I skötväskan hittar jag en bortglömd colaflaska och braigheten hoppar upp ytterligare ett snäpp. För att skrälla till så somnar Prinsen inför sin förmiddagslur utan att knorra det minsta.

Solen lyser och det är en löjligt fin höstdag. Nu ska vi träffa Satya och ikväll kommer mamma. Jag har hittat min gamla dödskallescarf och igår bokade jag in mitt första jobbpass igen. Ni hör ju själva. Toppendag!

(Det fanns en tid i mitt liv då jag brukade knyta just denna scarf runt brösten och kalla det för top. Jag trodde tydligen att man kunde göra så. Finns nog till och med bildbevis men jag ska bespara er det. Tur att tiderna förändras...)

Men alltså. Nej.

Rubriken sammanfattar dagens sinnesstämning. Jag trodde jag var trött igår men då hade jag ju visserligen inte träffat idag än.

Prinsen somnade vid åtta igår kväll, precis som vanligt. Vid halv elva väcker jag honom och ammar. Precis som vanligt. Det som brukar hända efter det är vanligtvis att han sover till nånstans mellan fyra och sju. Lite olika.

Men nej. Han vaknade tolv. Och började vråla. Och fortsatte vråla. Somnade med mina fingrar hårt i sin hand, jag lirkar loss och lägger mig ner. Som på beställning vaknar han och vrålar igen. Detta höll på fram tills halv sju när maken kom hem och gick ut med honom i ett annat rum. Då fick jag sova en timme till.

Sen var det morgon tyckte Prinsen. Så nu gör vi söndag. Jag är sjukt opeppad på hela den vakenhetsgrejen men som vanligt är det Prinsen som bestämmer. Idag blev det av förklarliga skäl den stora kaffekoppen som fick nöjet att hålla mig sällskap.

Jag hinner bara hälla i mig den och känna hur (det underbara) koffeinruset börjar verka innan jag hör hur han tystnar. Han sover igen. Skitunge.

:-o

Men vaffan?! Kom precis på att jag har en oskrapad trisslott i skötväskan! Snart är V&R-vagnen min!

Molo in the house

Den efterlängtade overallen har kommit. Till slut så. Jag hade beställt den från ett ställe där den var slut i lager men skulle snart komma in igen. Försening på försening och till slut fick jag ett mail om att den var slut hos Molo och att det inte skulle tillverkas fler den här säsongen. Sämst.

In på Babyshop.se där den fanns och idag så kom den äntligen. Sen var det ju det här med storlek. Vilken storlek kommer att fungera hela vintern till en liten skrutt som växer så det knakar?

Han har storlek 62 nu så större måste man ju ha. 68 då? Det är ju bara en storlek större och det är ju bara september än så länge så det känns ju optimistiskt att det skulle passa även i februari. Så det fick bli strl.74. Resultatet ser ni här. Det finns ju lite växtmån minst sagt...

Bugaboo V&R

Igår var jag och min vän Satya på NK för vår motsvarighet till porrsurf. Vi kollade på vagnar. Speciellt Bugaboos hörna. Eller ja, bara Bugaboos hörna eftersom vi är så jäkla insnöade. Lite trist det där, jag skulle vilja testa typ alla vagnar som finns men bara tanken på att skiljas från buggan gör mig lätt illamående. Och tyvärr så delar min make inte mitt intresse som bekant så han förstår inte alls varför man behöver flera vagnar...

Men iaf. Till saken. Uppe på ett litet podium står skönheten. Och herregud vilken skönhet det är. Bugaboos senaste designersamarbete. Den här gången är det Victor & Rolf som skapat magi. Vagnen är vacker. Den väcker precis varenda vill-ha-cell i hela min kropp. Men med en prislapp på ca17k så får jag nog drömma vidare är jag rädd. Jag får nöja mig med att jag iaf har tafsat lite på den... Livet är orättvist...

Efter en god natts sömn...

Idag skrevs det historia i palatset i Tullinge. Eller inatt ska man väl snarare säga. Kvällen var ingen picknick. Minst sagt. Prinsen var inte dyr om vi säger så. Han övade för fullt på sitt allra bästa dödsvrål. Ni vet så där så att man nästan är lite rädd att grannarna tror att man skadar honom? Så där så att man själv nästan är lite rädd att man faktiskt ska göra det? Efter tre timmar av dödsvrålande lyckades jag slutligen att få honom att äta. Med mat i magen kom han (äntligen!!!) till ro och somnade i sin säng.

Sen vaknade han. INTE! Han sov hela natten! Antagligen hade han dåligt samvete för vad han hade utsatt mig för och tyckte att jag förtjänade en hel natts sömn. Eller så var han bara helt slut efter kvällens eskapader. Underbart var det iaf.

Lagom tills maken kom hem från jobbet imorse vaknade han på ett strålande humör. Nu sover han igen på väg in till stan för dagens första date. Så nu får vi se vad den här dagen har att erbjuda...

Dags att döpa Prinsen

Nästa vecka är det dopdags för lillskrutten. Då undrar ju folk vad han önskar sig. Så jag tog mig friheten att tala å hans vägnar och knåpade ihop en liten önskelista. För det första tycker jag att det här med doppresent är hur svårt som helst. Det ska ju vara nåt som vi har användning av men som främst är till Prinsen... Ska det vara nåt han har nytta av nu eller när han blir större? Eller kanske där emellan? Jag har fått lite tips av folk och har nog lyckats få ihop lite blandade grejer.

.

Högsta önskan av alla. En ergonomisk bärsele. Jag har ju gjort rätt klart vad jag tycker om ex BabyBjörn och liknande selar men en ERGOBaby eller Manduca är bärselarnas Rolls Royce. Med en sån kan vi bära Prinsen i flera år framöver utan att skada oss. (Eller honom, vilket såklart är ännu viktigare.) En svart sådan (vilken som utav dessa två) skulle göra Prinsen lycklig och står högst upp på önskelistan.

En Minikånken! Helt perfekt att ha Prinsens grejer i när man ska någonstans. Dessutom bra mycket smidigare än att alltid ha skötväskan med sig. Prinsen på magen och kånken på ryggen så är vi redo för äventyr!

Pedagogiska leksaker från Lamaze. Fantastiskt fina leksaker som uppmanar till logiskt tänkande och finmotoriska rörelser som de så fint uttrycker sig.

Böcker är alltid en bra present. Jag hoppas ju att han ärver mitt läsintresse så lite Astrid Lindgren-böcker (eller nåt) skulle han nog bli glad för.

Sen finns det ju alltid utrymme för kläder och sånt där. Presentkort på Polarn o. Pyret exempelvis... Eller jag vet inte, det känns bara så dumt att skriva önskelista. Att tigga om saker liksom. Men, men, nu är det gjort iaf...

We R Family igen

På We R Familys hemsida finns det bilder från gårdagen. Där hittade jag bl.a. den här på fyra snygga mammorna med sina junipojkar.

We R Family - 2012

Äntligen lite tid över för att få till ett inlägg.

Idag var det dags för We R Familys event på Junibacken. Det hela började med att man fick ta plats i sagotåget och åka genom Astrid Lindgrens värld. Och oj vad mysigt det var. Eftersom eventet var för gravida och för föräldrar till barn under ett år så var det nog de vuxna som uppskattade det mest men vad gör det? Det fick mig att verkligen längta tills Prinsen blir äldre och jag kan läsa alla dessa underbara sagor för honom. Tänk att få läsa Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio och att få se filmerna igen.

Efter den här toppenstarten var det föreläsningar av bl.a. TryggHansa, Avent, Mamma Mia mfl. Hanna Hedlund gjorde ett toppenjobb som konferencier. Allt avslutades med en liten mässa med utställare som bl.a. Boob, Bambino, Stokke, Underbara Barn.

Dagens favorit från min sida här var utan tvekan Little Jalo som visade upp en åkpåse som inte var av denna värld. Den här åkpåsen kommer alltid spöka för mig och jag skulle kunna tänka mig att byta ett finger eller två mot att få ha en sån i Prinsens vrålåk. (Kika här om ni är nyfikna men var beredd på att dö vill-ha-döden litegrann.)

Sammanfattningsvis var det ett mycket trevligt event som jag är glad att jag slank in på. Extra poäng till We R Family som tyckte att det var helt okej att jag tog med mig ett gäng kompisar och deras småprinsar.

Oh! Höll på att glömma den fina goodiebagen! Till favoriterna hörde flaskan från Avent, mössan från Polarn o Pyret, vantarna från Joha och sovpåsen (med det fantastiska trycket) från Mamma Mia.

Yttepytteliten

Såhär ser det ut i våran hall, höstjackorna hänger på rad. Fatta att en så liten jacka faktiskt kan vara för stor för någon...

Kom inte och säg att jag inte bjuder på mig själv...

Och på Prinsen. Han var inte helt övertygad om att det här med babysim var en bra ide till att börja med. Men efter lite övertalning gick det toppen och han bjöd tom på ett leende. (Tro det eller ej)

Det går framåt...

Nu börjar det kännas lite bättre igen. Jag har fått i mig lite mackor och en hel massa te. Kräkbebisen är inne på sitt tolfte (no kidding) ombyte för dagen och ligger just nu i gymmet och härjar. Nackdelen med de här utvecklingsfaserna är att man får en skrikig, gnällig och frustrerad bebis som knappt vet själv vad han vill. Fördelen är att det är så häftigt att se hur han utvecklas.

Människan är världens sämsta djur, vi föder avkommor som är helt beroende utav andra under stor del av livet. Varför blir man ens imponerad över de simplaste saker? För där var naturen såpass fiffig att man fylls av stolthet när den här skrikiga kräkfabriken medvetet sträcker sig efter en leksak och greppar tag i den. Häftigt. För övrigt var det där babygymmet en helt jäkla outstanding present, tillsammans med bärsjalen kan det ha varit den bästa.

Lilla Skruven poserar i bästa skruvstil inför kameran

Vissa dagar...

Idag är en sån. Igår var Prinsen så att säga intensiv. Det är vad politiskt korrekta föräldrar säger när de menar skitjobbig. Han går igenom nån utvecklingsfas för tillfället vilket gör att precis allting är fel tycker han. Det gnälls och det ska bäras, vill inte sova, bara bli buren. Och så vidare... Men, dagen tog slut till slut och det blev natt. Vid ett vaknar jag med en skrämmande känsla i magen. Japp, magsjuk. Kul. Strax efter vaknar Prinsen och har då laddat sen kl.20 för att kunna gnälla så mycket som det bara går. Och han har lyckats samla ihop rätt mycket gnäll på den tiden. "Tur att ni är två" tänker ni nu. Fel. Maken jobbar natt. Medan jag lutar mig över toalettstolen ligger Prinsen inne i sin säng och gråter hysteriskt, han fattar ju inte var jag är. "Vadå? Det är väl bara att spy över sig själv? Det gör ju jag HELA tiden!" lär han ju ha tänkt.

Jag hör av mig halvt hysteriskt till maken som skyndar sig hem så fort han kan. Inte så lätt när man lever i en värld där SL härskar med järnhand. Vi hade antagligen haft bättre kollektivtrafik i Stockholm om vi lät riddar Kato ta över. Okej jag kanske är lite orättvis men vänta tills snön kommer så får vi vad ni tycker då.

Men hem kom han. Fin som han är lyfter han iväg Prinsen ut ur vårt sovrum så jag får somna om. Vaknar ett par timmar senare och undrar varför jag inte blivit väckt av en vrålande, hungrig bebis. Maken hittade en tetra ersättning i skafferiet. En sån där "kan vara bra att ha"-grej tänkte jag. Underbart.

Men alltså... Såhär trött, ynklig och gnällig minns jag inte sist jag var. Kan snälla, snälla min mamma ta och flytta till Stockholm. Idag behöver jag dig!

Crescent

Jag har sen Prinsen kommit lyckats utveckla ett alldeles osunt intresse för barnvagnar. Jag vill köpa alla möjliga tillbehör och jag vill prova alla vagnar som finns känner jag. Tyvärr det ju ett intresse som dels kan bli precis hur dyrt som helst men som även tar mycket plats. Av någon för mig främmande anledning tycker inte mannen att man har plats med (eller ens behöver) mer än en vagn åt gången. Har ni hört nåt så sinnessjukt? Det är ju som att man bara skulle behöva ett par skor, eller en jacka. Kul att gå i flipflops hela vintern liksom? Nä, olika tillfällen kräver olika vagnar... Men jag har hittat ett sätt att få hit en vagn till som han bara inte kan protestera mot. Crescent söker testförare till sina vagnar och om jag bara lyckas bli vald att testköra en Crescent Classic så klarar jag mig hela vintern!

Bloggevent!

På måndag ska Prinsen på sitt första bloggevent. Börjar väl bli dags eller vad tycker ni?

Provar nya vinterdojorna...

Årets Bloggmama 2012!

Världens bästa Malin är nominerad till årets bloggmama 2012! Och eftersom hon har världens bästa blogg så ska vi alla hjälpa henne att vinna. Gå in här och rösta på Meekatt nu genast!!!

Ergo Baby

ERGObaby är en (precis som det låter) ergonomisk bärsele. Den är bekväm både för bäraren och för bebisen. Jag brukar ju ha Prinsen i sjal vilket också är ergonomiskt (för att inte tala om helt ofattbart mysigt) men det vore ju smidigt med en sele som man bara kan klä på sig och slippa knytandet. Då kanske även maken kan tänka sig att släpa runt på honom. Sjal är inte riktigt hans grej nämligen...

Överallt ser man folk som går runt med sina yttepyttebebisar i BabyBjörn-selar och det gör mig alltid lite illamående. För det första så hänger (ja hänger, i en BabyBjörn hänger barnet, inte sitter) bebisen framåt. De allra flesta föräldrar väntar rätt länge, gärna tills barnet är en bit över året, med att låta barnet åka framåtvänd i vagnen för att det inte ska bli stressat över alla intryck, men att hänga framåt på mammas/pappas mage, det är en bra idé? Sen just det här hur selen är utformad. Man bär med sina axlar vilket gör att man blir rätt utsliten rätt fort. Med en ergonomisk sele bär man med höfter och rygg. Barnet sitter i ergonomisk sele. Sitter i grodställning vilket är det naturliga för en yttepyttemänniska. I en BabyBjörn hänger barnet i skrevet. Vilket hade du själv föredragit? Nä, jag vill ha en ergonomisk sele och jag vill ha det nuuuu! Läs det här toppeninlägget av LadyDahmer!

Nu råkar det vara så att ERGO lottar ut två selar i veckan på sin facebooksida. Allt man behöver göra är att registrera sig här så är man med i utlottningen. Så var nu snälla och vinn en som ni kan skicka till mig? Doppresent till Prinsen exempelvis? Pretteh plz?

Inkbash 2012

Sista helgen i augusti varje år är årets bästa helg för alla tatueringsfreaks i Stockholm. Inkbash på Münchenbryggeriet är alltid värt ett besök. Så självklart måste ju Prinsen dit. Jag menar att det aldrig är för tidigt att vänja sig vid det sövande ljudet av surrande nålar. Och visst gick det bra, Prinsen charmade loss med sitt största leende.

Tyvärr måste jag säga att jag var lite besviken på årets mässa. Eller iaf på shoppingdelen. Det fanns inte alls lika mycket roliga kläder som det brukar. Men, men allt blir ju lite tråkigare när man har tatueringsstop... Snart så, snart kan jag fortsätta med mitt konstverk!

Det är bara jag som lyckas...

Jag har en förmåga att dra på mig de konstigaste åkommor och nu var det dags igen. För kanske två veckor sen sov Prinsen ett par timmar längre än vad han brukar vilket snabbt ledde till mjölkstockning i matdepåerna. Jag har turen/oturen att ha väldigt mycket mjölk så det räcker att det går en halvtimme längre än vanligt mellan amningstillfällena för att mjölkstockningen ska lura hotfullt runt hörnet.

Så det som hände var alltså att jag vaknade febrig med mjölkstockning en natt för ett par veckor sen. Sen dess har jag haft väldigt (VÄLDIGT!) ont i bröstet i stort sett hela tiden. Så i fredags hade jag äntligen fått tid på amningscentrum på Sös hos en läkare.

Det som alltså har hänt är att det har blivit som små blåsor på bröstvårtan. Det är mjölk som tjocknat och fastnat i mjölkgångarna. Och det blev liksom som ett lock över mjölkgångarna. Vilket gjorde att mjölkstockningen aldrig riktigt kunde läka ut.

"Ingen fara på taket!" menar läkaren och plockar fram nålar. Nålar?! Japp, nålar... Lösningen är ju såklart att öppna upp mjölkgångarna igen. Helvetes jävlar vad ont det gjorde! Ni vet sådär ont att det liksom svartnar för ögonen och man känner att man nästan svimmar sittandes en liten stund? Sen avslutar hon med att säga att nu måste jag se till att amma massor från just det bröstet. Kul. För jag vill ju gärna öka produktionen ytterligare...

Väl hemma är det dags för matning. Knäpper upp behån, ska ta av amningskupan, tvärstopp och smärta. Såklart. Det har ju självklart blött en massa som sen har stelnat och liksom tatuerat fast amningskupan mot bröstvårtan. Jag blir så trött... När ska allt flyta på?






Funderade på att lägga upp en äcklig bild på det berörda ämnet men kom sen på att det är ju faktiskt ganska så, tja... äckligt...

Tänk att det idag är hela två månader sen jag låg på Sös med lustgasen tryckt över ansiktet... 👑


Edit: Men nu blev det ju tokigt... Det här inlägget publicerades ju 21/8...

Tja, livet är ju minst sagt annorlunda nu. För ett år sen hade jag antagligen spenderat en lördagsförmiddag med att sova efter ett nattpass eller nåt. Idag står jag på köksgolvet och vaggar fram och tillbaka med ett spädbarn inlindat i en bomullssjal runt magen.

Idag har Prinsen nämligen en sån dör dag då han bara vägrar sova om han inte blir buren precis hela tiden. Av förklarliga skäl är det lättare sagt än gjort så då är sjalen räddningen.

Nackdelen är ju då att jag måste röra mig precis hela tiden.

Har ni sett sicka yttepyttiga badbrallor!? Dom får plats i min hand!

Du vet att du ammar när...

...Du vaknar upp mitt i natten, inte för att bebisen behöver mat utan för att du eventuellt kommer att äta din bebis om du inte får mat. Typ NU!

...Du inte har några problem med att lämna huset i fläckiga tröjor. "Vadå? Det är ju bara lite bröstmjölk/kräk?"

...Du kokar islådor. Man vet ju aldrig när man kan behöva ett lager mjölk i frysen?

...Du svarar "Ehh... Jag har ingen aning" på precis alla frågor du får. Amningshjärna är INTE en myt.

...Du visar mer bröst än vad man ser på bargatan på Kos. And really don't care.

...Du inte längre väljer kläder som är snygga, det enda som räknas nu är att man lätt får fram tuttarna. FORT!

...När främmande människor tror att de har rätt att fråga hur det funkar för dig att mata ditt barn. Och dessutom tror att du är intresserad av att veta hur de hade det. Gärna med tillhörande "tips" som var aktuella på Vasas tid. Hallå! Tiderna förändras! Men precis som när man är gravid är man allmän egendom när man har en spädis.

...Du tror att alla vill höra om dina såriga bröstvårtor när nån frågar hur du mår.

Men nu kan jag inte skriva mer, ungen måste ha mat!

Molo Pyxis!

Pyxis! Har ni hört nåt så bra namn på ett klädesplagg? Nu har Prinsen fått en overall så vi är redo för nästkommande årstider. Och är det inte den gladaste overallen ni nånsin sett? Jag avgudar den iaf

Tydligen behöver man köpa sånt mitt i sommaren, det börjar redan ta slut i vissa affärer. Tur att jag är surfnarkoman annars hade Prinsen kanske fått nöja sig med en overall som inte ens är hälften så glad :-o

Och där bestämde Prinsen att det var morgon... Suck...

Nöjesprinsen

I måndags var det nöjesfältspremiär för Prinsen. Det blev en sväng till Gröna Lund och alla dess intryck. Jag måste säga att jag är mycket imponerad av lillskiten. Det verkar nästan som att han sover som bäst bland en massa oljud? En gallerfilt över vagnen och sen klarade han sig fint hela dagen. Han sa till när han ville ha mat eller ny blöja och sen somnade han om. Vilken Prins va? Nån gång kände han sig lite ensam men efter en stund i famnen gick det bra att ligga i vagnen igen.

Kan det verkligen vara så att man kan fortsätta sitt liv på nästan samma sätt som innan han flyttade in hos oss?

Att amma

Det där med amning är så självklart för de allra flesta. Klart man ska amma liksom. På mödravården visas det filmer och det delas ut broschyrer. På förlossningen kastas bebisen direkt upp på bröstet. Jag tror inte ens att de frågade om jag hade planerat att amma eller inte, helt plötsligt var det en barnmorska där och stoppade in bröstet i munnen på ungen. Missförstå mig rätt, jag ammar Prinsen och planerar att fortsätta med det ett tag framöver.

Men jag önskar att man hade fått mer info om hur det egentligen är att amma. Det pratades bara om hur viktigt det är för anknytningen, hur man hjälper barnet att ta rätt grepp, hur man förhindrar mjölkstockning osv. Och hur mysigt det är. Överallt hör man om hur mysigt det är.

Men när det inte är mysigt då? När det krånglar och bråkar. När ungen inte vill ta bröstet eller när man fungerar som mänsklig napp. När man inte kan kliva in i duschen utan att ungen skriker och vill ha bröstet (igen). När man sitter vaken hela nätterna och tampas med ett hungrigt (vrålandes) spädbarn som är så hungrigt att det inte får nåt grepp. När man har så mycket mjölk att det bara sprutar mjölk så fort man tar av sig behån och brösten är så spända att de måste tömmas innan man ens kan överväga att erbjuda barnet sin matstund. När bröstvårtorna blöder.

Det som händer när ingen berättar sånt här är att man tror att man är den enda, att man gör fel. Man känner sig misslyckad och ångesten är ett faktum. Jag önskar att någon hade berättat om hur jäkla jobbigt det kan vara och hur vanligt det faktiskt är att man känner så. Det hade gjort allt lättare för mig i alla fall. Sen helt plötsligt så flyter det på perfekt. Bebisen äter lugnt och fint och bli belåten, det går ett par timmar mellan gångerna så man hinner faktiskt göra annat också. Då tänds en strimma av hopp. "Det här är ju inte så farligt ändå. Det börjar nog lossna nu." Pang! Så smäller mjölkstockningen till och amningen blir en kaskad av smärta i stället. Smärta från mjölkstockning går inte att förklara för nån som inte upplevt det. Och hur blir man av med det på bästa sätt? Genom att amma såklart...

Kort sagt, det är skitjobbigt och gör ofta ont och krånglar. Säg det direkt istället så man vet vad man ger sig in på och då faktiskt kan ha vett att se och uppskatta (och kämpa för) de där mysiga stunderna. För det är ju rätt tufft egentligen...

Lilla skitungen...

Han är ju rolig den där lilla som har flyttat in hos oss. Igår så premiärvände han på sig. Från mage till rygg. Inte utan ansträngning och inte utan gnäll. Men runt kom han. Antagligen för att han var så förbannad över att jag hade lagt honom på mage.

Sen blev det natt. En bra natt får jag säga. Prinsen sov riktigt bra och åt väldigt lite, ergo, hans stackars föräldrar fick sova. Men sen imorse vaknade jag av att han knorrade nåt så galet mycket. Tittar upp över spjälsängskanten och där ligger han på mage och är förbannad över att han just ligger på mage. Vänd inte på dig från början om du inte vill ligga på mage?

Ska det gå såhär fort? Ska han bli såhär stor såhär fort?

Alltså...

Jag tyckte redan att det var sjukt jobbigt när han skrek. Men nu är det helt fruktansvärt. Nu har han dessutom börjat gråta så mitt hjärta krossas lite varje gång...

Idag var en stor dag. Första gången jag lämnade hemmets trygga vrå med Prinsen. Eller tja, förutom våra nyligen avklarade semestrar då.

Men idag blev det till att premiäråka både buss och pendeltåg. Och det gick bra! Prinsen skötte sig exemplariskt hela vägen. Stora nyfikna ögon på bussen för att sen somna på tåget. Sen var det dags för en efterlängtad date med Karin och Satya. Man kan nog minst sagt påstå att jag behövde träffa dessa två. Och lillen sov som en tonåring en söndagsmorgon hela tiden. Mitt på Vasagatan bland dess vidriga trafik av bilar och turister. Fantastiskt.

Nu hoppas vi bara på att vi får till några timmars sömn inatt också till skillnad från gårdagens brutala nattetimmar.

Det där kvällsbadet

Blev minst sagt succé. Prinsen är nu lite mer än fem veckor gammal och har inte hunnit bada sådär jättemånga gånger i sitt liv. Men han gillar det. Minst sagt. Man hör om barn som skriker och bråkar när det ska badas men det var ingen sån unge vi fick.

Han piper av glädje och plaskar vilt med benen. Och det blir roligare för varje gång eftersom han uppfattat mer och mer ju äldre han blir. Men vi blev ändå rätt förvånade vid kvällens bad, ungen började nämligen illvråla av ilska när vi tog upp honom ur badet. Så mysigt är det tydligen att bada? Synd att han inte är lika förtjust i att sova nattetid...

!

Helt galet! Prinsen har haft samma kläder på sig hela dagen! Inte ett enda ombyte! Han har med andra ord skött kräkandet mycket bra idag.
Det firar vi med ett kvällsbad.

Nu så!

Bilen är fullpackad. (Tur att man är grym på Tetris) Frukosten är nerknölad i magen, bebisen hänger på tutten där han laddar upp med färdkost. Nu bär det snart av mot Stockholm igen där min käre make väntar. Men jag kommer att sakna sommarHalmstad och kvällar som den på bilden.
Until next time!

Då var semestern slut. Imorgon åker jag och Prinsen hem till Stockholm och maken igen. Senaste en och en halv veckan har spenderats i Gessle-land på det vackra västkusten hos mina föräldrar.

Det har varit hur skönt som helst att vara här. Man blir totalt bortskämd med nya frallor på morgonen, löjligt god mat och fantastiskt sällskap. Planen var dessutom att föräldrarna skulle utnyttjas som barnvakter så man skulle få till lite sömn. Med tanke på
hur mycket Prinsen hållit oss vakna så var det mycket efterlängtat.

Men nånting hände. För varje dag som har gått så har Prinsens mage blivit bättre och bättre. Detta har följaktligen lett till att han sovit bättre och varit på ett fantastiskt bra humör sina vakna stunder. Och han har många sådana. Ska inte bebisar sova största delen av dygnet? Inte vår iaf... Men så länge han är glad och nöjd så ska jag inte klaga.

Han skrattar och pratar största delen av tiden så det är svårt att inte smälta totalt. Men nu sover han. Med andra ord tänker jag försöka göra samma sak. Imorgon bitti är en stor dag, då börjar verkligheten igen...

Tillbaka!

Nu ska vi se om vi kan ta tag i det här bloggandet igen. Jag har ju varit borta ett tag. Jag blev helt enkelt sjukt trött på världen och kröp in i min egen grotta ett tag. Mycket välbehövligt men nu är jag ute igen. Eller tja, så ute som man kan vara med en nyfödd.

För han kom till slut, Lillprinsen. Idag är han åtta dagar gammal och självklart finast i precis hela världen. Allt annat vore ju jättekonstigt.

Han kom på eget bevåg torsdagen den 21/6 och jag var mycket tacksam över att slippa igångsättningen. Men han gav inte upp i första taget, vi hade fått en tid för att sättas igång och då insåg han väl att det var kört och bestämde sig för att dyka upp en timme innan igångsättningen. Tänkte knåpa ihop en liten förlossningsberättelse senare när man har lite tid över. Typ i oktober eller så gissar jag på?

För här finns det att göra. Jag känner mig lite lurad, för det första brukar folk säga att spädbarn sover mycket. Inte min son. Han hinner inte, han måste ju äta, skrika, äta, bajsa, äta, kräkas, äta, vara gullig och sen är det dags att äta.

En annan sak är att alla, precis alla, sa till oss att inte köpa så mycket kläder. "Ni kommer aldrig hinna använda allt, de växer så fort."
Jo, fast vår bebis är en kräkbebis, vi tvättar två maskiner om dagen här hem och har redan hunnit igenom hela garderoben...

Men naturen är ju så fiffig att den ser till att ungen blir brutalt gullig vilket leder till att precis allt jobbigt är som bortblåst den sekunden han tittar upp på en med de där stora ögonen. Smart...

På allmän begäran kommer här bildbevis på hur fin han faktiskt är. Håll till godo.