Alla jävla svordomar du kan tänka dig!

Faaaaan vad sur jag är idag! Varje morgon när jag vaknar så ligger jag och drar mig lite, lyssnar, kikar, idag ser jag spår av sol, jag hör fåglar. Låter bra, jag går upp, jag har fått alla indikationer på att det blir en bra dag. Men vad ser jag? SNÖ????

Alltså på riktigt?! Är det någon som skämtar med mig? Förbannat dåligt skämt i så fall vill jag nog påstå. Inte sådär lite yttepyttesnö heller som man vet smälter bort om nån timme. (Ni vet sådär som det är när man VILL att snön ska komma?) Nej, nej, vi pratar serious snö! Det är april imorgon! På riktigt! Inte okej!

Jag funderade seriöst på att gå och lägga mig igen och vägra går upp förrän snön är borta. Men kompromissade lite snabbt och sitter i mjukisar i fåtöljen istället. Dessutom äter jag choklad. För det förtjänar vi alla en sån här dag när man blir brutalt våldtagen av vädergudarna. Mutter och morr...

Hur är det möjligt?

Tänkte ta tag i att tvätta alla kläder till den lilla. Man får ju passa på de dagar som man faktiskt har lite energi över. Och ju fortare allt är tvättat desto fortare kan jag vika in allt fint i den nya byrån i det nya rummet som världens bästa Ulven har renoverat åt Lillungen.

Jag började med att packa upp allt som jag har köpt. Ni vet sånt där som man bara omöjligt kan gå förbi utan att ta med sig hem. Sen packade jag upp de kläder som jag fått begagnat av Papaya och Louise. Sen packade jag upp de grejer som vi har fått i present av folk. Sen packade jag upp det som vi köpt själva. Resultatet?

Hur mycket kläder som helst. Hur är det ens möjligt att en pytteliten skitunge som inte ens finns ännu kan ha så mycket kläder? Helt galet! Redan bortskämd är jag rädd...

Oh crap, jag insåg precis att det antagligen finns en påse till med grejer i den andra garderoben...

Galen perhaps

Kalla mig galen men jag tycker det är underbart med regnet. Jag är medveten om att det kommer att gå över men just nu är jag så uppe i att det regnar, inte snöar! Förstår ni?! INTE snö! Den här vintern har varit så jäkla lång och jobbig, det har utan tvekan varit den värsta julen i hela mitt liv och med en bebis på väg som ska komma precis i början av sommaren så har allt känts så galet avlägset.

Så nu, nu när det faktiskt är regn som fallet (och dessutom luktar det alldeles gott ute!) så känns det lite lättare, livet går kanske vidare och helt plötsligt är det inte sååå lång tid kvar innan den lilla kommer...

Galen kanske...

Den utlovade bilden

Här kommer då tillhörande tjockisbild till inlägget nedan. För ett extra gott skratt vänligen notera moggisfingrarna som uppenbarligen fortsätter att jobba på projekt hur-svullen-kan-jag-bli-innan-jag-spricker?

v.31

Då har vi passerat 30 fulla veckor och går nu in i v.31. Det börjar närma sig kan man säga. Med stormsteg vill jag nog även tillägga. Juni har känts så extremt avlägset hela tiden men nu när våren har börjat visa sig så känns det helt plötsligt skrämmande nära. I ena sekunden så vill jag bara att de sista veckorna ska rusa iväg och att lillungen ska komma NU och i nästa sekund så blir jag livrädd och känner att jag inte på något sätt alls är redo för det här och att jag hellre är gravid för resten av livet. Fast det vet ju alla som varit gravida att det aldrig skulle vara aktuellt, det är en tanke man slår undan rätt fort igen så fort den poppat upp.

Jag jobbar inte längre, kroppen ville inte vara med på det tåget. Har varit sjukskriven i snart en månad och det ser väl rätt mörkt ut på jobbfronten innan mammaledigheten påbörjas. Men sen jag gick hem så mår jag enormt mycket bättre. Foglossningen är fortfarande helt obeskrivligt hemsk så bara tanken på att jobba gör mig tacksam för vårt system med sjukpenning. Men däremot är sammandragningarna mycket lugnare vilket var en stor anledning till varför jag inte fick jobba mer. Vi har inte lust med en prematur i onödan. De kommer fortfarande varje dag men är inte ens i närheten av lika smärtsamma vilket känns som en galet stor lättnad.

Trots detta så känner jag inte det där "oj vad det är hemskt att vara gravid, jag måste nog gnälla varje vaken sekund" som väldigt många tycks känna. Visst är det skitjobbigt att inte kunna arbeta men i övrigt så är det ju en ytterst begränsad period av mitt liv och de säger ju att man får ett pris i slutändan? På kvällarna är jag dock rejält gnällig. Då är smärtan som värst och det kommer nästan tårar bara av ansträngningen att ta av sig byxorna. (Det där med att stå på ett ben än nämligen obeskrivbart smärtsamt i det läget.)Då är jag dessutom trött och varm. Men sen vaknar jag till en ny dag, (förhoppningsvis någorlunda utvilad) och det känns lite bättre igen.

Och nu är det inte särskilt lång tid kvar faktiskt. Inom en ganska snar framtid så äger jag min egen kropp igen. Jag kommer att kunna äta vad jag vill utan halsbränna, jag kommer att kunna knyta skorna utan att svimma av ansträngning, jag kommer att kunna vända mig i sömnen utan att vakna av smärtan när bäckenet försöker dela på sig, jag kommer kunna röra på mig utan att kroppen svullnar upp till storlek valross. Så jo, det är rätt bra ändå.

En bild på exakt hur stor jag är får väl ta och bjudas på också, men den kommer lite senare, just nu är det pyjamas i myshörnan som gäller nämligen. Men nu är det dags att börja göra sig i ordning för dagens aktivitet! (Jo, man behöver en sån när man går hemma sjukskriven, alternativet vore att bli en försoffad galning.) Dagens aktivitet idag blir ett besök hos sjukgymnasten som ska hjälpa mig att leva med ett trasigt bäcken! Yeay?

Wohoo!

Jag fick ett påskägg! Och inte vilket ägg som helst utan det här fiiina ägget! Det ser ut som de där drakäggen som Harry Potter slåss om. Knappt så man ens behöver kolla vad det fanns inuti.

(Fast det gjorde jag ju, och tur var väl det. Choklad... Mmm)

Påsken

Jag insåg nåt hemskt. Jag har ett par gånger försökt ta mig ner till bästkusten runt påsktider. Av den enkla anledningen att där firas det faktiskt påsk. Jag lever ju ihop med en man som anser att alla andra dagar på året som inte är julafton är meningslösa att uppmärksamma. Jag är mer av uppfattningen att varje anledning till lite firande är bra. Sen om det är påsk, midsommar, födelsedagar eller vad det nu kan vara spelar mindre roll. Jag gillar att fira saker. Oftast brukar det då falla sig som så att mannen är på jobbet och jag hos mamma när det ska firas påsk. Alla vinner och alla är nöjda och glada. Men i år har vi ett litet problem. Jag har så fenomenalt ont i hela kroppen hela tiden att bara tanken på att sitta på ett tåg eller i en bil i nästan fem timmar gör mig lite svimfärdig. Så jag vet liksom inte riktigt hur jag skulle lyckas ta mig dit. Foglossning är kul! (Eller nej, just det...)

Så jag får stanna hemma i vår huvudstad. Då tänkte jag att man kanske kunde lura mannen till att fira påsk ändå? Jo, men han jobbar ju såklart. Alltså sitter jag själv på påskafton. Men det är fortfarande okej, vi kan äta påskmiddag lite tidigare, det är absolut inga problem. Problemet är... INGET PÅSKÄGG??? Om inte jag är hos min mamma, vem ska då ge mig påskägg? Alltså ser ni problemet? Jag kommer att sitta helt utan påskägg på självaste påskafton!?

Suck... Ibland är livet lite extra hårt...

Men va faaan

Jag missar det här, jag missar det här och jag missar det här.

På riktigt?! Vet ni hur många månader det finns varje år? Ändå så måste allt hända just den månaden det är tänkt att jag ska föda barn? Suck, ibland är det jäkligt orättvist...

v.29

Jag tänkte att jag skulle ta och blogga lite mer. Det känns som att det inte är omöjligt att man vill kunna läsa tillbaka och se hur det var de här sista veckorna innan Lillungen kommer. Att kunna se tillbaka på hur stor och tjock man var osv. Egentligen har jag ingen som helst lust att vara med på bild för jag är verkligen tjock nu. Magen börjar ta rejält med plats och det börjar bli svårt att komma åt och göra saker. Som att knyta skorna till exempel, det kräver sitt trixande.

Som sagt, tjock, Och inte bara om magen utan hela jag har börjat svullna. Ringarna har jag fått plocka av mig och hänga runt halsen. På kvällarna är fingrarna så svullna att det gör ont att böja dem. Huuu, jag vågar inte ens tänka på hur fötterna hade sett ut utan stödstrumpor. (Japp, är man hundra år gammal eller gravid så är det lagligt med stödstrumpor.)

Lillungen går loss totalt i magen och tar varje chans som finns att vända sig. Antar att snart är det för trångt för akrobatik så det gäller att passa på? Det knölas, buffas, snurras och sparkas där inne. Vilket är mer än välkommet efter the big scare som vi var med om för ett par veckor sen här. (Lillungen var alldeles still i flera dagar vilket ledde till ett halvakut besök på förlossningen.) Så som sagt, rör gärna på dig men måste du sparka så förbannat hårt?

Nåt som är mindre kul är de där fogarna jag dras med. Foglossningen blir sakta men säkert värre för varje dag som går. Eftersom jag inte direkt är typen som gör det enkelt för mig så passade min kropp på att slänga in lite annat strul också. Sammandragningar, rejäla sådana. Vilket inte är särskilt välkommet eftersom vi vill att Lillungen stannar där inne iaf tio veckor till. Så det är hemmavistelse som gäller för mig nu. Blir inget jobbandes på ett tag framöver. Skittråkigt men det känns inte som att man har så mycket alternativ. Som sagt, så länge du stannar på plats tills du är helt färdig så sitter jag gärna still hur mycket som helst!

Tänkte ju att det är läge för en bild på hur tjock jag är men att sminka sig eller nåt sånt för att ta en bild är ju absolut inte aktuellt. Så håll till godo med en trött bild med blött hår. (Orka föna liksom)