Wohoo!

Jag fick ett påskägg! Och inte vilket ägg som helst utan det här fiiina ägget! Det ser ut som de där drakäggen som Harry Potter slåss om. Knappt så man ens behöver kolla vad det fanns inuti.

(Fast det gjorde jag ju, och tur var väl det. Choklad... Mmm)

Påsken

Jag insåg nåt hemskt. Jag har ett par gånger försökt ta mig ner till bästkusten runt påsktider. Av den enkla anledningen att där firas det faktiskt påsk. Jag lever ju ihop med en man som anser att alla andra dagar på året som inte är julafton är meningslösa att uppmärksamma. Jag är mer av uppfattningen att varje anledning till lite firande är bra. Sen om det är påsk, midsommar, födelsedagar eller vad det nu kan vara spelar mindre roll. Jag gillar att fira saker. Oftast brukar det då falla sig som så att mannen är på jobbet och jag hos mamma när det ska firas påsk. Alla vinner och alla är nöjda och glada. Men i år har vi ett litet problem. Jag har så fenomenalt ont i hela kroppen hela tiden att bara tanken på att sitta på ett tåg eller i en bil i nästan fem timmar gör mig lite svimfärdig. Så jag vet liksom inte riktigt hur jag skulle lyckas ta mig dit. Foglossning är kul! (Eller nej, just det...)

Så jag får stanna hemma i vår huvudstad. Då tänkte jag att man kanske kunde lura mannen till att fira påsk ändå? Jo, men han jobbar ju såklart. Alltså sitter jag själv på påskafton. Men det är fortfarande okej, vi kan äta påskmiddag lite tidigare, det är absolut inga problem. Problemet är... INGET PÅSKÄGG??? Om inte jag är hos min mamma, vem ska då ge mig påskägg? Alltså ser ni problemet? Jag kommer att sitta helt utan påskägg på självaste påskafton!?

Suck... Ibland är livet lite extra hårt...

Men va faaan

Jag missar det här, jag missar det här och jag missar det här.

På riktigt?! Vet ni hur många månader det finns varje år? Ändå så måste allt hända just den månaden det är tänkt att jag ska föda barn? Suck, ibland är det jäkligt orättvist...

v.29

Jag tänkte att jag skulle ta och blogga lite mer. Det känns som att det inte är omöjligt att man vill kunna läsa tillbaka och se hur det var de här sista veckorna innan Lillungen kommer. Att kunna se tillbaka på hur stor och tjock man var osv. Egentligen har jag ingen som helst lust att vara med på bild för jag är verkligen tjock nu. Magen börjar ta rejält med plats och det börjar bli svårt att komma åt och göra saker. Som att knyta skorna till exempel, det kräver sitt trixande.

Som sagt, tjock, Och inte bara om magen utan hela jag har börjat svullna. Ringarna har jag fått plocka av mig och hänga runt halsen. På kvällarna är fingrarna så svullna att det gör ont att böja dem. Huuu, jag vågar inte ens tänka på hur fötterna hade sett ut utan stödstrumpor. (Japp, är man hundra år gammal eller gravid så är det lagligt med stödstrumpor.)

Lillungen går loss totalt i magen och tar varje chans som finns att vända sig. Antar att snart är det för trångt för akrobatik så det gäller att passa på? Det knölas, buffas, snurras och sparkas där inne. Vilket är mer än välkommet efter the big scare som vi var med om för ett par veckor sen här. (Lillungen var alldeles still i flera dagar vilket ledde till ett halvakut besök på förlossningen.) Så som sagt, rör gärna på dig men måste du sparka så förbannat hårt?

Nåt som är mindre kul är de där fogarna jag dras med. Foglossningen blir sakta men säkert värre för varje dag som går. Eftersom jag inte direkt är typen som gör det enkelt för mig så passade min kropp på att slänga in lite annat strul också. Sammandragningar, rejäla sådana. Vilket inte är särskilt välkommet eftersom vi vill att Lillungen stannar där inne iaf tio veckor till. Så det är hemmavistelse som gäller för mig nu. Blir inget jobbandes på ett tag framöver. Skittråkigt men det känns inte som att man har så mycket alternativ. Som sagt, så länge du stannar på plats tills du är helt färdig så sitter jag gärna still hur mycket som helst!

Tänkte ju att det är läge för en bild på hur tjock jag är men att sminka sig eller nåt sånt för att ta en bild är ju absolut inte aktuellt. Så håll till godo med en trött bild med blött hår. (Orka föna liksom)

Vissa dagar

Ni vet såna där dagar när man vaknar upp med ett stort leende och bara känner i hela kroppen att idag, idag blir en toppendag? Idag är inte en sån dag.

Jag vaknar upp efter att ha sovit exceptionellt dåligt med en dålig känsla i kroppen. Ligger kvar och vrider mig. Just det, idag är pappas födelsedag. Han skulle ha fyllt 60 år idag. Men vi fick aldrig fira hans 60-årsdag. Livet ville annorlunda och tog honom innan dess. Så idag saknar jag honom mer än nånsin och tänker lite extra på honom. Eller tja, tänker och saknar så mycket att det gör ont är väl egentligen en mer korrekt beskrivning...

En riktig kompis...

Alltså vissa människor är helt enkelt lite vänligare än andra. Läs det här inlägget så förstår ni att Malin är en dessa... Semle-fil liksom!!! AWESOME!

Där tog tålamodet slut...

Jag kunde inte hålla mig längre. Jag har försökt hur länge som helst men idag gav jag upp. Jag väljer att se det som en alla hjärtans dag-present till mig själv. Vagnen är monterad och klar! Ååå den är så fiiin! Jag fullkomligt älskar den! Jag inser rätt fort att jag mycket snabbt blev förstörd och är nu så kär i den att jag inte för mitt liv förstår varför folk vill ha andra vagnar.

Bara lillungen som saknas... Kom nu sommaren!

Som en varg...

En lite sämre sak med att bygga ett barn i magen är det här att man kan vakna kl.05.00 av att man är helt akuthungrig. En lite bättre sak är att ta sig till köket och hitta nybakade frallor, ibland är jag min bästa vän... Nu ska vi se om jag lyckas sova ett par timmar till!

Shuffle God

Jag är helt övertygad, det finns en gud, en shufflegud. Jag har alltid musik i mina hörlurar när jag rör mig utanför hemmet. Ibland lyssnar jag på väl genomtänkta playlists eller som igår när jag hade hela biblioteket på shuffle. Släpar mig till jobbet. Vissa dagar är det lättare än andra att ta sig dit. Igår var inte en sån dag. Det är svårt att hitta peppen när förkylningen från helvetet har slagit klorna i en helt enkelt. Sen händer något som händer för ofta för att jag ska tro att det är en slump. Precis när jag närmar mig jobbet, säg att jag har ca tre minuter kvar att gå så är det dags för en ny låt i mina hörlurar. Kickstart My Heart. De som känner mig lite bättre vet att det är 100% chans att få mig att le av lycka. Tidernas absolut bästa låt i den världen som jag lever i. Jag måste alltid motstå en impuls att hoppa och dansa och bete mig när jag hör den. Ett av mina absolut bästa minnen någonsin är när vi var på Peace & Love och Mötley öppnade sin spelning med just den låten. Magiskt...

Helt plötsligt blir man mycket lättare och ett jobbpass känns inte alls oöverstigligt längre. Och det här händer ofta! Säg att jag har runt 2000 låtar i musikbiblioteket, ändå är det just den som kommer när det känns som värst.

Jobbet gick bra (det gör ju nästan alltid det bara man lyckats ta sig dit), på bussen på vägen hem är det dags för ny låt igen. Imagine. Jag känner hur magen knyts till och allt blir lite jobbigt. Jag kommer aldrig igen att lyckas lyssna på den låten utan att se pappas kista där i kyrkan framför mig. I slutet av låten känner jag hur tårarna är på väg där de bränner bakom ögonlocken. Kliver av bussen, ny låt. Dr Feelgood. Jag säger ju det, MAGISKT! Hur kan man inte bli glad när hör Dr Feelgood liksom? Tårarna är som bortblåsta och återigen fylls man av pepp.

Nu är jag visserligen en av de som påverkas för mycket av musik. Jag kan fälla en tår av lycka när jag hör en riktigt bra låt. Hur många gånger jag än har hört låten förr så kommer det ändå. Terapi för mig är brutalt hög musik, sådär högt så man knappt hör vad man tänker. Så jo, visst tänker jag lite för mycket på sånt här men jag är faktiskt övertygad. Någonstans finns det en Shuffle God som sitter där på sitt lilla moln av toner och vakar över mig för att jag inte ska glömma bort att använda mina känslor ibland. Jag tror att han ser ut ungefär som Jimi Hendrix...

V.24

Idag har varit en bra dag. Planen var en tur till vårdcentralen för att kolla upp varför jag aldrig blir riktigt frisk men det blev en tur till Pressbyrån istället för att inhandla dagens mjölkranson. Mannen min tycker att jag prioriterar fel men jag vet inte riktigt om jag håller med. Mjölk är viktigt. Om jag bara fick välja ett enda livsmedel att leva på just nu skulle jag inte ens behöva fundera utan glatt leva på mjölk i resten av mitt liv. Mjölk är ju den enda basvaran som slår semlor!

Sen blev det en tur till MVC (vad mycket lättare det är att ta sig dit när tågen går!). Där fick vi lyssna på lillungens hjärtljud. Rätt häftigt, det finns verkligen nån där inne, jag har inte fantiserat ihop allting. Nu har vi dessutom nåt den magiska gränsen att om nåt skulle gå fel och lillungen skulle vilja ta sig ut redan så går det faktiskt att ordna! Helt plötsligt är det förlossningen man åker till om nåt händer istället för "Ja, det är ju tyvärr inget att göra..." En magisk gräns vill jag påstå. Det firas med ett glas gott rose (tänk att jag hittade ett vin som smakar VIN!) och en bild på hur tjock jag är. Håll till godo!

Just an ordinary day...

Min dag började ju helt fantastiskt. Eller nja... Jag vaknade av en konstig känsla i halsen, reser mig upp i sängen och helt plötsligt är det som om någon öppnar en kran i näsan. Näsblod deluxe. Det forsar blod ur alla näsor (eller näsborrar om det är så jäkla noga) i runt en timme. Underbar början på en lördag. Och OJ vad mycket energi man har efter ett sånt uppvaknande! Eller?

Tar mig i den berömda kragen, packar in magen i vinterjackan (och tro mig, det är INTE så lätt som det kanske låter) och beger mig in mot city. Tänkte att jag skulle lyckas shoppa en present till Grodprinsessans första födelsedag och lyckas skicka iväg de där papperna till Försäkringskassan. När det är ca 6 min kvar tills tåget landar vid centralen inser jag att jag inte har Visakortet med mig. Fun! Jag kan inte ens köpa ett frimärke! Så det blev att hänga runt på jobbet utan planer i en timme istället. Fun!

Men vet ni, det finns en twist med den här storyn också. Det var ovanligt roligt att jobba idag. Så det jämnar väl ut sig antar jag. F-n vilket roligt jobb man har. Helt galet. Efter att mitt bäcken sakta men säkert påbörjade sitt självmord så jobbar jag nu bara 50% och det är riktigt, riktigt tråkigt att gå hem! Jag hade kunnat stanna i flera timmar till! Så överlag blev det en riktigt bra lördag ändå, nu blir det läggdags men jag kan inte låta bli att vara lite avundsjuk på de som får spendera den i världens bästa pokerrum.

(Jag vet, det kan inte vara sunt att gilla sitt jobb sådär mycket, jag är ledsen, men jag kan inte hjälpa det...)

Provocerad

Dagen har spenderats hos mödravårdscentralen där det har undersökts och hafts sig. Har ni hört talas om provokationstest? Det är ett sätt att diagnostisera besvär som tex bäckenuppluckring. Både provokationstest och bäckenuppluckring kan sammanfattas med ett och samma ord: Ajsåinihelvete. Suck, undersökningen gjorde svinont och det enda som händer är att man får bekräftat att man har precis de problem som man egentligen redan visste att man hade. Alltså bäckenuppluckring då. Visst är det bland de äckligaste ord ni har hört? Eller läst, eller whatever. Det allra bästa är nog ändå när läkaren avslutar med att säga "Ja, det finns ju ingen som helst medicinsk hjälp eller smärtlindring som egentligen hjälper. Och det kommer antagligen bara att bli sämre. Men det blir bättre efter förlossningen." Haha, så till sommaren kommer det att bli bättre? Känns ju hur bra som helst!

Sorry, är inte riktigt så bitter som jag verkar men jag är verkligen urdålig på det här med att ha ont. Alla har vi saker vi är bättre på, icke övergående smärta är inte en sån för mig.

Nu blir det skållhet dusch igen (DET hjälper iaf ett tag mot smärtan) och sen blir det te i soffan. Så kurerar man en febrig förkylning! Hoppas ni har en bättre dag alla dårar!

Huuu.... Vaknade idag med på något magiskt sätt ännu mindre energi än igår. Släpade mig mot jobbet, väl på tåget kommer hostan krypandes. Jobbar ett par timmar innan jag inser att det nog är dags att ge upp. Hem till huset! Skållhet dusch för att bli av med den där känslan att man aldrig nånsin kommer att sluta frysa (japp, the feber is here), sen blev det lite middag och nu sitter jag nerbäddad i soffan framför Mamma Mia! som alltid är bra när man behöver lite uppmuntran. Den ultimata måbättre-filmen.

Men en grej som gjorde mig glad idag var att jag fick lära känna den lilla ungen lite bättre. Tydligen så är musik något som uppskattas. Idag var det en stråkkvartett som spelade ett par timmar på jobbet och från start till slut så rörde det på sig där inne. Hur tufft som helst, klart ungen gillar musik, det är ju min unge liksom!



(Insåg precis vilket extremt ointressant inlägg det blev, det kommer ju bara att vara min mamma som uppskattar det här, ni andra: Jag ber om ursäkt.)

Trööött

Får väl kalla gårdagen för lite av en succé. Maten gick hem, efterrätten likaså. Och det blev sent, mycket sent för en trött tjockis som jag. Tyvärr hände inte så mycket mer än så för mig, gick och lade mig, hej insomnia! Suck... Så idag är det svårt att hitta peppen. Hade nog kunnat ligga kvar i sängen precis hur länge som helst om jag hade fått bestämma. Men det får jag ju inte... Som tur är så har jag ju ett jobb jag tycker väldigt mycket om och jag räknar iskallt med att det kommer att kännas bra så fort jag kommer dit. Det brukar alltid vara så iaf. Man brukar bli lite piggare och må lite bättre när man väl är på plats i det där huset. Sooo wish me luck!

Men oj vad skönt det är att vara nykterist nuförtiden. Igår blev det som sagt sent och det gick åt rätt mycket vin. Lite av ett haveri för vissa kan man väl säga. Men av förklarliga skäl så skippar jag ju den delen. Så jag slipper vara bakis idag, det enda som hände var att jag fick en trevlig kväll med mina finaste vänner och superfina presenter. Så tack för igår mina dårar, until next time!

Lillskräll

Tänkte att jag skulle ta och skrälla till det med ett inlägg som inte får mig att börja gråta. Det ni! Det var ju ett tag sen minst sagt. Men det har varit mycket tårar senaste tiden. Men jag antar att det kommer att fortsätta så ett tag till. Just nu till exempel. Jag sitter här och tittar på ett inramat foto av pappa, har tänt ett ljus och lyssnar på Lennons Imagine. Pappas favoritlåt. Som även spelades på begravningen. Då är det svårt att hålla tillbaka tårarna. Men det är lite skönt att sitta i sin ensamhet och grina lite, tycka lite synd om sig själv för att man aldrig mer få träffa sin pappa. Jag sörjer allt vi aldrig hann göra, att vi aldrig lyckades ta oss till Globen och se Paul McCartney tex. Men samtidigt så gläds jag åt hans lycka när jag ringde och berättade att jag fick tag i biljetter. Får försöka fokusera på sånt istället.

Men nu sitter jag iaf och har en liten paus i mitt fixande. Julen fick lämna oss för den här gången igår. Men det blir ju så tomt överallt! Och eftersom jag har seriösa problem med mellanlägen så släppte jag in våren istället, japp såhär mitt i januari. Så nu är det ljusa gardiner, rosa dukar, gröna ljus och påskliljor för hela slanten. Som sagt, det här med mellanlägen är inte min grej.

Ikväll blir det födelsedagsmiddag. Fyllde år förra helgen men hade ju lite annat att göra då som sagt så vi firar ikväll. De allra finaste kommer hit och äter middag med mig ikväll. Pratar om annat och skrattar. Men jag tänkte att jag iaf skulle ta och bjuda på en bild! En bild på hur tjock jag har blivit! Sånt brukar alltid vara uppskattat. Tjockisar alltså. Någonting har hänt senaste veckan och magen har fullkomligt exploderat. Hur stor är chansen att jag kan knäppa västen på jobbet imorgon tror ni? Men det är faktiskt rätt mysigt, varje gång jag grinar lite över pappa så buffar det till i magen, en påminnelse om att allt inte är mörkt.

Åh! Nu snöar det också! Vissa saker gör mig alltid lite, lite gladare...

Huuu...

Det börjar närma sig. Helgen som kan komma att bli en utav de jobbigaste på lååång tid. Om ca en timme börjar vi avfärden ner mot vilda västkusten. Imorgon förmiddag är det dags att begrava min pappa. Alltså... Min pappa ska kläs fint, stoppas ner i en kista där han ligger medan vi samlas och säger hej då. Är det inte absurt? Jag är så jäkla nervös, nervös över hur jag ska fixa morgondagen. Kommer jag att vara samlad och kanske till och med få ett fint minne av hela upplevelsen eller kommer jag att bryta ihop och behöva låsa in mig? Ingen som vet, båda alternativen är precis lika rimliga nämligen.

Sen är det lördag, då fyller jag år. Det firar vi med att gå igenom alla pappas grejer. Woho? Alltså jag får ju skylla mig själv, jag ville gärna ha det gjort så fort som möjligt och det är inte särskilt ofta som vi är samlade nere på västkusten allihopa så vi får passa på när vi har chansen. Men huuuu vad nervös jag är...

Tiderna förändras?

Jag har varit ung, dum tonåring (fråga min mamma om ni inte tror mig). Vi drack alkohol. Även när vi inte borde göra det. Som sig bör när man är 16-17. Vi hade förfester utomhus. Vi satt i parker, på busshållplatser och sånt där. Efter helgerna kunde man se spår runt om i stan efter helgernas utomhusförfester. Tomflaskor osv. Ni fattar... Men vi drack fulsprit! Vi drack insmugglad Zaranoff och billigt äckligt vin som man var tvungen att blanda ut för att få i sig.

Igår morse när jag stod och väntade på bussen ser det ut såhär vid busshållplatsen. Har tiderna förändrats så mycket eller är det bara mer klass på ungdomarna idag? Så länge sen är det väl inte det var vi som härjade? Eller?

Huu... Åldersnoja deluxe inför helgens födelsedag. Trösta mig med presenter är ni snäll, biljetter till Rammsteins spelning i februari vore guld. Kthxbai!

Nya erfarenheter

Den senaste tiden har lett till en rad nya erfarenheter som jag hade klarat mig utan ett tag till. En sak som var helt extremt viktig för mig när vi började planera pappas begravning var att han får ha fina kläder på sig. Så vi letade fram hans nyaste kostym (en kostym som han använt en gång, på mitt och Johans bröllop) och sen begav jag mig till Dressman för att införskaffa lite nytt till honom. Det sista jag nånsin kommer att köpa till honom. När jag står där i kassan försöker sig expediten på lite merförsäljning och vill då tipsa om att jag får ett par extra strumpor eller kalsonger för bara några kronor mer. "Nej, han kommer inte att behöva fler..." Fan... Det blir så uppenbart ibland att jag aldrig nånsin får se honom igen. Aldrig mer kommer han att ringa mig alldeles för tidigt och väcka mig efter ett nattpass. Aldrig mer kommer vi att sitta i timmar och diskutera musik. Vem ska jag nu göra det med?

Det var alltid så viktigt för honom med stil. Hur trasig han än var så gick han runt där med sina Armani-jeans. Den där gången då han körde av vägen och kraschade sin bil gnällde han bara över att sjukhuspersonalen hade klippt upp hans Burberry-rock. Klart att de sista kläderna han får på sig ska vara fina.

Idag traskade jag in på begravningsbyrån med en påse med en nypressad kostym i, och lämnar över den till tjejen som jobbar där med orden: "Hej, det här ska min pappa ha på sig när han begravs."

Där någonstans kommer jag ikapp mig själv och hör helt plötsligt mig själv för första gången på länge, vad fan säger jag?

Okej, det här inlägget skriver jag bara för min egen skull. I rent terapisyfte.

En vecka innan jul kommer det där samtalet. Det där samtalet som jag har väntat på i snart nio år då vi började förstå hur det faktiskt låg till. Det där samtalet som jag har fasat för under hela den tiden. Det där samtalet som är orsaken till att min mage knyter sig varenda gång telefonen ringer. Det var dags. Efter några timmars hysterisk gråt insåg jag väl att det var bara att försöka få fatt i biljetter och packa en väska. Om vi skyndar oss riktigt mycket kanske vi hinner. Kanske.

Det blev ilfart till sjukhuset så fort tåget kom in på stationen. Efter att läkarna gett honom någon slags spruta som motverkar all den lugnande medicinen han hade fått så vaknade han till. För ett litet ögonblick tittade han upp och mötte vår blick. Det var sista gången någon fick kontakt med honom. Efter det väntade vi. Väntade på att det skulle testas nya saker, nya mediciner och nya behandlingar. Precis som vi hade väntat oss så var det inget som bet den här gången.

På julaftonsförmiddag somnade du in efter att ha kämpat mot den här sjukdomen i så många år. Många fler än någon av oss hade kunnat ana. Jag tröstar mig med att du ditt sista år i livet iaf fick känna på hur det var att vara lycklig igen ett par gånger. Att vi fick tillbaka mycket utav den kontakt som jag saknat så mycket. Jag tror att du vet om hur älskad du var och hur många som brydde sig så ofantligt mycket om dig. Mitt liv kommer iaf aldrig att bli sig likt igen och jag kommer att sakna dig varje dag så länge jag lever.

Hej då Pappa...

Det kom ett paket

Det är något speciellt när det ringer på dörren och man ser att det är en budbil som kommer. Igår ringde det på dörren strax innan vi vaknade, sömndruckna och yra hann vi bråka lite om vem som skulle gå upp och öppna, mannen förlorade och jag somnade om lika fort igen. När jag sen vaknade på riktigt hade jag såklart inga minnen av morgonens tidiga händelser. Döm om min förvåning när jag ser det här paketet innanför dörren. Nu ska jag bara försöka hålla mig från att packa upp det...