Så in i h-vete less!!!

Borde man göra som alla andra och skriva om hur jobbigt livet är nu när MJ har lämnat oss? Nä, jag tänker inte göra det, jag tänker skriva om mig själv istället, det är ju faktiskt främst för min egen skull (och lite för mammsen så hon har koll) som jag gör det här överhuvudtaget.

Igår på jobbet började jag känna mig riktigt kass, slängde i mig några alvedon men det gjorde inte mycket nytta. På vårdcentralen har de tjatat om att om jag får feber så måste jag in akut, inte vänta... Så jag kompromissade med karln min (som helst vill se mig under konstant läkarövervakning tills jag är läkt.) och ringde till Vårdguiden. I och med feber med infektion i kroppen så blev det akuten i Huddinge lillblixt. Jag var ju inte direkt prio ett på deras lista så det gick ju inte fort. Kom in strax innan elva och fick träffa infektionsläkaren vid ett. So far so good. Men han ville att en kirurg skulle titta på såret också för säkerhets skull. Så vid fyratiden kom det en kirurg. Skulle ju kunna berätta vad som hade hänt men för att undvika allmänt äckel så struntar jag i det. Kort sagt, feber är lite kroppens egna sätt att ta hand om problem, så det var bara att vänta ut febern tills den lagt sig. Så det blir att stanna hemma idag igen... :(

Äter miiiljarder (känns det som) mediciner för tillfället. (Skulle säga runt 6-9 tabletter om dagen i lite runda slängar, plus de olika receptbelagda salvorna som ska hålla infektionen i styr) Det känns som ganska mycket för en "frisk" 24-åring enligt mig... Är det konstigt att man blir så sjukt less? Är det konstigt att man känner att det kanske hade varit enklare att bara lägga av? Att lägga sig i soffan och bara tänka mörka tankar? Men jag vill inte! Jag vill må bra! Jag vill jobba på världens roligaste jobb där jag trivs så löjligt bra. Jag vill träffa mina vänner när jag är ledig. Jag vill kunna sitta på en uteservering med dem och dricka rosé. Jag vill vara med och fira när mina vänner fyller år istället för att hålla hårt i min cola med orden "äter mycket mediciner just nu".
Jag tänker inte låta ett litet sår förstöra min sommar. Oavsett hur länge det tänker stanna där. Oavsett hur "farligt" folk säger att det kan bli med infektioner i öppna sår. Jag kan ju enkelt säga att akut åker jag inte upp igen. Inte förrän jag är så dålig att de måste bära ut mig. Nej, nu blir det inga sjukhus mer förrän det är dags för roliga grejer. Mao om flera år! "Du skulle stannat hemma hela din sjukskrivning" är något jag får hör ett par gånger i veckan, så här med facit i hand kanske det inte hade varit en dålig idé. Men seriöst, vem orkar? Som sagt, trivs väl för bra på jobbet för att stanna hemma när jag mår bra helt enkelt... Varför ska jag straffas för det när det finns trallisar som tar varje tillfälle att få lite "ledighet"?

Ja, ja nu ska jag sluta gnälla och bara styra upp lite lycka istället. För att citera Leeann; "Wan´t some cheese with that whine?"

Har styrt upp en Hallonbåts/poolparty-inbjudan till några av mina kära vänner. Hoppas att det passar alla så att det kan bli lite av en tradition. Nästa vecka hade vi tänkt ta en endagars roadtrip ner till Ullared för lite klassisk Gkås-shopping. Till helgen kommer Jaimie och Daniel på middag och veckan efter det så är det dags för det efterlägntade Mulf-besöket. Så jag har ju massor med roliga grejer att se fram emot så jag har väl egentligen ingen större anledning att gnälla så mycket... Vad är ett litet sår och dagliga omläggningar+löjligt mycket antibiotika när allt kommer omkring egentligen?

Dessutom är det en mycket underhållande film på tv för tillfället "Conessions of a young Bride" Älskar alla filmer som handlar om bröllop, föga förvånande...
Ja, ja, nu ska vi se om vi kan väcka den stora kärleken som ligger och snusar i sovrummet så att jag kan plocka Keith Richards under armen och lägga mig på balkongen med lite flädersaft.