Hej då Julen... :-(

Nu har jag städat ut julen... Och det var lika tråkigt som det är varje gång... Jag saknar julen som en normal människa saknar en vän varje gång det är dags att säga hej då. Inte normlat jag vet men jag tycker så mycket om julen. Allt känns lite bättre då. Tyvärr måste jag sortera den här julen till en av de sämre. Jag mådde riktigt dåligt under hela december och lyckades väl inte riktigt hinna med att känna nån riktig julstämning. Hade liksom fullt upp med att överleva. Jag känner mig nästan lite snuvad på julen vill jag påstå. Tyvärr ser inte januari ut att bli ljusare. Men det kommer ju elva månader till och detta året ska ju bli vårat år. Mitt och Pops år. I år är året då vi rensar ut alla gamla spöken och tar tag i oss själva, året då vi äntligen blir de vi vill vara. Och vi hjälper varandra igenom det. Så är planen iaf. Inga familjespöken, bara vi.

Men det kommer att bli ett bra år. Det händer massor av roligt. Eller egentligen är det väl bara en sak som är uppåt väggarna speciell som händer men hela vägen fram tills dess kommer det att bli jätteroligt med allt planerande. Saker som ska fixas, köpas, bokas, planeras och sparas till. I år blir vi en. I år är året vi äntligen gifter oss. Fatta vad häftigt egentligen...

På torsdag fyller jag år. Då är jag helt plötsligt närmre 30 än 20. Känns inte helt okej. 25 känns liksom som att det är dags att bli vuxen. Att vara en färdig människa och ha allt under kontroll. När jag var 15 trodde jag helt säkert att när jag var 25 så skulle jag vara gift, ha hus+vovve+volvo och allt det där, minst ett barn och gärna ett till på väg. Ha drömyrket som skulle vara helt rätt för mig. Vad hände där liksom? En bit på väg har jag ju kommit iaf. Förlovad med datum satt för bröllop får väl ändå räknas som ett godkännande. Inget hus men lägenheten äger vi iaf. Och det är en riktig lägenhet med flera rum och ett nästan tillräckligt stort kök. (Inget kök blir nog stort nog för mig är jag rädd.) Ingen tramsig etta eller ynklig två med kokvrå vilket annars känns lite som standard i Stockholm. Husdjur är svårare än man tror när man lever ihop med ett smuts/damm-fobiker som inte ens är särskilt förtjust i djur. Så det får väl anses som ett misslyckande. Bil? Nja det är svårt att motivera i en stad som Stockholm om man inte har några barn. Vilket leder oss direkt till nästa punkt. Några barn har vi inte förutom varandra vilket kan vara fullt nog ibland. Förhoppningsvis kommer det snart, hur snart beror helt på vem av oss som får bestämma. Men vi börjar med bröllop. Drömyrke? Nja, snarare fast i ett yrke där jag inte har någon chans att komma längre. Men det är rätt kul iaf. Oftast iaf. Men jag har mina planer för framtiden och kommer att ha det där drömyrket, vänta ni bara!

Så nä, livet ser inte direkt ut som man trodde att det skulle göra för tio år sen. Men jag får väl ändå säga att jag är nöjd med de steg jag har tagit. Vi gör ett nytt försök och ser om jag har fått allt jag ville ha tills jag fyllt 30! Jag tror faktiskt det...

Tänk att alla dessa tankar kom fram av att städa ut julen... Jag har mina misstankar om varför julen är så viktig för mig. Varför alla traditioner runt julen betyder så mycket. Jag tror det handlar om att trots att allt ärså inihelvetes jobbigt emellanåt så finns det vissa saker som inte förändras. Och det är en bra känsla. Det är tryggt att känna att vissa saker är sig likt trots att det är uppror inombords. Ta julen -07 som exempel. Fy faan rent ut sagt vad jobbig det var. Kan ha varit värsta månaden jag gått genom. Någonsin. Men på nåt sätt så lyckades vi i den innersta Franzénkretsen få till en ordentlig jul ändå. (Det är min mor, bror och jag som tillhör denna exklusiva krets. Ulven kommer som en god uppstickare.) Under juldagen det året spenderade jag 15 timmar på akuten med den största (tyvärr inte så främmande) klumpen i magen. Men när jag till slut kom hem till Mulfarna. Utmattad som aldrig förr och lipig. Då kändes det bättre direkt. I deras lägenhet i Passagen är det som en fristad. Som att inget ont når in. Där kan man spy ut vad man känner och tycker, gråta en stund och sen börja om igen. Som sagt, jag gillar den trygga känslan... Då man kan låtsas att livet handlar om kärlek, lycka, spännande framtidsplaner, underbar familj och ett härligt "bara vara" istället för gamla minnen som gör ont, saker som inte går som man vill, planer som går i stöpet, antideppressiva, ångest, sjukskrivningar, krossade hjärtan och allt annat som tyvärr är vardag...

Oj, tror bestämt att jag måste köpa en tågbiljett ner till Halmstad...