Normalt?

Nu blir det lite för mycket information, lite för mycket som ni egentligen inte vill veta så det är okej att sluta läsa nu...

Alltså det här med mensvärk... När jag var i fjortonårsåldern så hade jag extrema problem med mensvärk. Jag låg vaken hela nätter för at jag hade så ont vilket ledde till att jag inte kunde gå till skolan som jag skulle. Och ingenting hjälpte. Min stackars supermamma försökte hela tiden hjälpa mig. Hon köpte vetekuddar och dylikt. Jag fick Naproxen, Voltaren mm. Nopp, ingen skillnad, inget hjälpte. Så jag började äta p-piller. Det hjälpte inte heller så nånstans när jag var 16-17 fick jag prova p-spruta. Och äntligen hittade vi nåt som hjälpte. Men vem vill ta elaka sprutor så ofta liksom? Nä, det fick bli en p-stav istället. Bortsett från en liten paus på ett år så har jag haft det sen dess. Det har inneburit noll mensvärk. Eller nja, inte noll men absolut hanterbar mensvärk. Detta ledde till lite av en chock för mig igår. För ganska exakt en månad sen plockade jag ut vad som var min sista stav. Efter tio år med hormoner kände jag att det var dags för kroppen att få vara sig själv. Inga som helst onödiga tillsatser i min kropp längre så att säga. Och jag mår mycket bättre. På så himla många sätt. Men igår så kom kroppen igång igen efter 10 års onaturlig dvala, och jag fick mensvärk. Helvetes jävlar out of this world mensvärk. Fy f-n...

Jag minns ju att det var jobbigt men det är helt omöjligt att faktiskt föreställa sig hur det kommer att kännas. Förlamande smärta som bara eskalerar ju längre tiden går. Tills man är så frustrerad för man vet inte hur man ska få bort det att man börjar lipa i ren desperation. "Men det är normalt" säger folk. "Alla får mensvärk". First of all, hur i hela h-lvete hjälper det mig att nån annan också har ont? Second, nej, alla får inte mensvärk. De allra flesta får vad man tänker "normal" mensvärk. Men det är inte normalt att inte kunna gå till skolan flera dagar varje månad pga att kroppen fungerar "som den ska". Det är inte normalt att inte kunna sova tre nätter varje månad för att det gör så ont att man bara ligger och gråter uppgivet. Jag vägrar acceptera att det skulle vara NORMALT. God made that? Nu var det fantastiskt bra timing då detta skedde på en ledig dag. Hade det hänt på jobbet vet jag inte vad jag hade gjort. Nu kommer jag att vara mer förberedd tills nästa gång, nu kommer jag att preppa väskan med en massa smärtstillande så att jag hinner stoppa det innan det bryter ut nästa gång, för det här kan ju inte vara normalt...




Men när man googlar mensvärk (ja, jag googlar precis allt, precis jämt...) så kommer det upp en artikel från Amelia som heter "Lid inte i onödan". Åh vad bra tänker jag, kanske en massa bra tips på hur man tar sig igenom detta. Men icke... Så här ser tipsen ut:
1. Ta medicin genast!

Vänta inte tills du går dubbelvikt innan du tar någon värkmedicin. Ta den dirkekt när du känner värken komma smygande istället.

2. Ta nästa dos innan du får ont igen.

Värken är svårare stt få bort när den kommer tillbaka. Om du tar medecinen igen, i förebyggande syfte, slipper du ett glapp.

3. Välj rätt medicin.

Är du osäker på vilka ämnen du ska kika efter i tabletterna för att få dem som är mest effektiva mot mensvärk? Köp dem med ämnen som är både smärtlindrande och antiiflammatoriska, till exempel ibuprofen och diklofenak. De får bukt med krampen i livmodern också. På natten kan du ta en tolvtimmarsvariant.

Det är alltså bara en instruktion för hur du äter mediciner på bästa möjliga sätt! Är inte det helt galet? Nä, skämmes på Amelia... Ta Veckorevyn som exempel istället. De tipsar om saker som, motion, värme på magen, hemmalyx mm. De har bland sina tips medicin som det sista alternativet med orden "om inget annat hjälper" framför. Det är väl ändå lite mer rätt inställning från en tidning eller?