Har ju som bekant mått väldigt dåligt ett tag. Utan att gå in närme på vad som har hänt så har det varit ganska läskigt. Och jag har gråtit, gråtit en massor i ren frustration över att jag inte mår bra. Jag har hållt mig ensam hemma i soffan utan att prata med någon förutom min älskling och min kära mor. Och det har varit precis det jag behöver, att bara få vara. Inga krav, ingenting. En dag i förra veckan vaknade jag upp med energi. I tisdags började jag jobba igen. Bara ett enda pass. Nu är jag ledig igen. Men på lördag är det dags för jobbet igen. Men jag har bara tre stycken korta pass. Sen är jag ledig tre dagar igen för att sen jobba tre korta pass igen så jag vet att det kommer att gå toppen. Sen är det inte många långa pass kvar tills det är semesterdags.
Medan jag har legat här hemma och mått dåligt så har så många hört av sig. Många som undrar hur det egentligen är. Gamla gamla vänner som jag inte sett på år har skickat iväg ett mail bara för att visa att de finns. (Uppskattas så mycket så jag inte vet vad jag ska säga.) Det som betyder mest är de som man inte behöver svara på. De som inte gång på gång frågar vad som har hänt utan förstår att man inte alltid vill prata om vissa saker. Det som finns för att de bryr sig, inte för att de är nyfikna.
Sen finns det vänner som man kan gå jättelänge utan att träffa men det spelar absolut ingen roll när man väl ses. En sån som förstår en utan att man säger så mycket. Tänk att vi inte har setts på flera veckor men har gjort samma saker under tiden utan att veta det! Hur kan man vara så lika utan att veta det? Inget dåligt får hända dig nu! Allting kommer att gå jättebra, helt enkelt för att jag inte tillåter något annat! Hur skulle jag klara mig om inte du fanns i mitt liv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Nånting tycker du väl?