Okej, det här inlägget skriver jag bara för min egen skull. I rent terapisyfte.

En vecka innan jul kommer det där samtalet. Det där samtalet som jag har väntat på i snart nio år då vi började förstå hur det faktiskt låg till. Det där samtalet som jag har fasat för under hela den tiden. Det där samtalet som är orsaken till att min mage knyter sig varenda gång telefonen ringer. Det var dags. Efter några timmars hysterisk gråt insåg jag väl att det var bara att försöka få fatt i biljetter och packa en väska. Om vi skyndar oss riktigt mycket kanske vi hinner. Kanske.

Det blev ilfart till sjukhuset så fort tåget kom in på stationen. Efter att läkarna gett honom någon slags spruta som motverkar all den lugnande medicinen han hade fått så vaknade han till. För ett litet ögonblick tittade han upp och mötte vår blick. Det var sista gången någon fick kontakt med honom. Efter det väntade vi. Väntade på att det skulle testas nya saker, nya mediciner och nya behandlingar. Precis som vi hade väntat oss så var det inget som bet den här gången.

På julaftonsförmiddag somnade du in efter att ha kämpat mot den här sjukdomen i så många år. Många fler än någon av oss hade kunnat ana. Jag tröstar mig med att du ditt sista år i livet iaf fick känna på hur det var att vara lycklig igen ett par gånger. Att vi fick tillbaka mycket utav den kontakt som jag saknat så mycket. Jag tror att du vet om hur älskad du var och hur många som brydde sig så ofantligt mycket om dig. Mitt liv kommer iaf aldrig att bli sig likt igen och jag kommer att sakna dig varje dag så länge jag lever.

Hej då Pappa...