Den senaste tiden har lett till en rad nya erfarenheter som jag hade klarat mig utan ett tag till. En sak som var helt extremt viktig för mig när vi började planera pappas begravning var att han får ha fina kläder på sig. Så vi letade fram hans nyaste kostym (en kostym som han använt en gång, på mitt och Johans bröllop) och sen begav jag mig till Dressman för att införskaffa lite nytt till honom. Det sista jag nånsin kommer att köpa till honom. När jag står där i kassan försöker sig expediten på lite merförsäljning och vill då tipsa om att jag får ett par extra strumpor eller kalsonger för bara några kronor mer. "Nej, han kommer inte att behöva fler..." Fan... Det blir så uppenbart ibland att jag aldrig nånsin får se honom igen. Aldrig mer kommer han att ringa mig alldeles för tidigt och väcka mig efter ett nattpass. Aldrig mer kommer vi att sitta i timmar och diskutera musik. Vem ska jag nu göra det med?
Det var alltid så viktigt för honom med stil. Hur trasig han än var så gick han runt där med sina Armani-jeans. Den där gången då han körde av vägen och kraschade sin bil gnällde han bara över att sjukhuspersonalen hade klippt upp hans Burberry-rock. Klart att de sista kläderna han får på sig ska vara fina.
Idag traskade jag in på begravningsbyrån med en påse med en nypressad kostym i, och lämnar över den till tjejen som jobbar där med orden: "Hej, det här ska min pappa ha på sig när han begravs."
Där någonstans kommer jag ikapp mig själv och hör helt plötsligt mig själv för första gången på länge, vad fan säger jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Nånting tycker du väl?