Det går framåt...

Nu börjar det kännas lite bättre igen. Jag har fått i mig lite mackor och en hel massa te. Kräkbebisen är inne på sitt tolfte (no kidding) ombyte för dagen och ligger just nu i gymmet och härjar. Nackdelen med de här utvecklingsfaserna är att man får en skrikig, gnällig och frustrerad bebis som knappt vet själv vad han vill. Fördelen är att det är så häftigt att se hur han utvecklas.

Människan är världens sämsta djur, vi föder avkommor som är helt beroende utav andra under stor del av livet. Varför blir man ens imponerad över de simplaste saker? För där var naturen såpass fiffig att man fylls av stolthet när den här skrikiga kräkfabriken medvetet sträcker sig efter en leksak och greppar tag i den. Häftigt. För övrigt var det där babygymmet en helt jäkla outstanding present, tillsammans med bärsjalen kan det ha varit den bästa.

Lilla Skruven poserar i bästa skruvstil inför kameran

Vissa dagar...

Idag är en sån. Igår var Prinsen så att säga intensiv. Det är vad politiskt korrekta föräldrar säger när de menar skitjobbig. Han går igenom nån utvecklingsfas för tillfället vilket gör att precis allting är fel tycker han. Det gnälls och det ska bäras, vill inte sova, bara bli buren. Och så vidare... Men, dagen tog slut till slut och det blev natt. Vid ett vaknar jag med en skrämmande känsla i magen. Japp, magsjuk. Kul. Strax efter vaknar Prinsen och har då laddat sen kl.20 för att kunna gnälla så mycket som det bara går. Och han har lyckats samla ihop rätt mycket gnäll på den tiden. "Tur att ni är två" tänker ni nu. Fel. Maken jobbar natt. Medan jag lutar mig över toalettstolen ligger Prinsen inne i sin säng och gråter hysteriskt, han fattar ju inte var jag är. "Vadå? Det är väl bara att spy över sig själv? Det gör ju jag HELA tiden!" lär han ju ha tänkt.

Jag hör av mig halvt hysteriskt till maken som skyndar sig hem så fort han kan. Inte så lätt när man lever i en värld där SL härskar med järnhand. Vi hade antagligen haft bättre kollektivtrafik i Stockholm om vi lät riddar Kato ta över. Okej jag kanske är lite orättvis men vänta tills snön kommer så får vi vad ni tycker då.

Men hem kom han. Fin som han är lyfter han iväg Prinsen ut ur vårt sovrum så jag får somna om. Vaknar ett par timmar senare och undrar varför jag inte blivit väckt av en vrålande, hungrig bebis. Maken hittade en tetra ersättning i skafferiet. En sån där "kan vara bra att ha"-grej tänkte jag. Underbart.

Men alltså... Såhär trött, ynklig och gnällig minns jag inte sist jag var. Kan snälla, snälla min mamma ta och flytta till Stockholm. Idag behöver jag dig!

Crescent

Jag har sen Prinsen kommit lyckats utveckla ett alldeles osunt intresse för barnvagnar. Jag vill köpa alla möjliga tillbehör och jag vill prova alla vagnar som finns känner jag. Tyvärr det ju ett intresse som dels kan bli precis hur dyrt som helst men som även tar mycket plats. Av någon för mig främmande anledning tycker inte mannen att man har plats med (eller ens behöver) mer än en vagn åt gången. Har ni hört nåt så sinnessjukt? Det är ju som att man bara skulle behöva ett par skor, eller en jacka. Kul att gå i flipflops hela vintern liksom? Nä, olika tillfällen kräver olika vagnar... Men jag har hittat ett sätt att få hit en vagn till som han bara inte kan protestera mot. Crescent söker testförare till sina vagnar och om jag bara lyckas bli vald att testköra en Crescent Classic så klarar jag mig hela vintern!

Bloggevent!

På måndag ska Prinsen på sitt första bloggevent. Börjar väl bli dags eller vad tycker ni?

Provar nya vinterdojorna...

Årets Bloggmama 2012!

Världens bästa Malin är nominerad till årets bloggmama 2012! Och eftersom hon har världens bästa blogg så ska vi alla hjälpa henne att vinna. Gå in här och rösta på Meekatt nu genast!!!

Ergo Baby

ERGObaby är en (precis som det låter) ergonomisk bärsele. Den är bekväm både för bäraren och för bebisen. Jag brukar ju ha Prinsen i sjal vilket också är ergonomiskt (för att inte tala om helt ofattbart mysigt) men det vore ju smidigt med en sele som man bara kan klä på sig och slippa knytandet. Då kanske även maken kan tänka sig att släpa runt på honom. Sjal är inte riktigt hans grej nämligen...

Överallt ser man folk som går runt med sina yttepyttebebisar i BabyBjörn-selar och det gör mig alltid lite illamående. För det första så hänger (ja hänger, i en BabyBjörn hänger barnet, inte sitter) bebisen framåt. De allra flesta föräldrar väntar rätt länge, gärna tills barnet är en bit över året, med att låta barnet åka framåtvänd i vagnen för att det inte ska bli stressat över alla intryck, men att hänga framåt på mammas/pappas mage, det är en bra idé? Sen just det här hur selen är utformad. Man bär med sina axlar vilket gör att man blir rätt utsliten rätt fort. Med en ergonomisk sele bär man med höfter och rygg. Barnet sitter i ergonomisk sele. Sitter i grodställning vilket är det naturliga för en yttepyttemänniska. I en BabyBjörn hänger barnet i skrevet. Vilket hade du själv föredragit? Nä, jag vill ha en ergonomisk sele och jag vill ha det nuuuu! Läs det här toppeninlägget av LadyDahmer!

Nu råkar det vara så att ERGO lottar ut två selar i veckan på sin facebooksida. Allt man behöver göra är att registrera sig här så är man med i utlottningen. Så var nu snälla och vinn en som ni kan skicka till mig? Doppresent till Prinsen exempelvis? Pretteh plz?

Inkbash 2012

Sista helgen i augusti varje år är årets bästa helg för alla tatueringsfreaks i Stockholm. Inkbash på Münchenbryggeriet är alltid värt ett besök. Så självklart måste ju Prinsen dit. Jag menar att det aldrig är för tidigt att vänja sig vid det sövande ljudet av surrande nålar. Och visst gick det bra, Prinsen charmade loss med sitt största leende.

Tyvärr måste jag säga att jag var lite besviken på årets mässa. Eller iaf på shoppingdelen. Det fanns inte alls lika mycket roliga kläder som det brukar. Men, men allt blir ju lite tråkigare när man har tatueringsstop... Snart så, snart kan jag fortsätta med mitt konstverk!

Det är bara jag som lyckas...

Jag har en förmåga att dra på mig de konstigaste åkommor och nu var det dags igen. För kanske två veckor sen sov Prinsen ett par timmar längre än vad han brukar vilket snabbt ledde till mjölkstockning i matdepåerna. Jag har turen/oturen att ha väldigt mycket mjölk så det räcker att det går en halvtimme längre än vanligt mellan amningstillfällena för att mjölkstockningen ska lura hotfullt runt hörnet.

Så det som hände var alltså att jag vaknade febrig med mjölkstockning en natt för ett par veckor sen. Sen dess har jag haft väldigt (VÄLDIGT!) ont i bröstet i stort sett hela tiden. Så i fredags hade jag äntligen fått tid på amningscentrum på Sös hos en läkare.

Det som alltså har hänt är att det har blivit som små blåsor på bröstvårtan. Det är mjölk som tjocknat och fastnat i mjölkgångarna. Och det blev liksom som ett lock över mjölkgångarna. Vilket gjorde att mjölkstockningen aldrig riktigt kunde läka ut.

"Ingen fara på taket!" menar läkaren och plockar fram nålar. Nålar?! Japp, nålar... Lösningen är ju såklart att öppna upp mjölkgångarna igen. Helvetes jävlar vad ont det gjorde! Ni vet sådär ont att det liksom svartnar för ögonen och man känner att man nästan svimmar sittandes en liten stund? Sen avslutar hon med att säga att nu måste jag se till att amma massor från just det bröstet. Kul. För jag vill ju gärna öka produktionen ytterligare...

Väl hemma är det dags för matning. Knäpper upp behån, ska ta av amningskupan, tvärstopp och smärta. Såklart. Det har ju självklart blött en massa som sen har stelnat och liksom tatuerat fast amningskupan mot bröstvårtan. Jag blir så trött... När ska allt flyta på?






Funderade på att lägga upp en äcklig bild på det berörda ämnet men kom sen på att det är ju faktiskt ganska så, tja... äckligt...

Tänk att det idag är hela två månader sen jag låg på Sös med lustgasen tryckt över ansiktet... 👑


Edit: Men nu blev det ju tokigt... Det här inlägget publicerades ju 21/8...

Tja, livet är ju minst sagt annorlunda nu. För ett år sen hade jag antagligen spenderat en lördagsförmiddag med att sova efter ett nattpass eller nåt. Idag står jag på köksgolvet och vaggar fram och tillbaka med ett spädbarn inlindat i en bomullssjal runt magen.

Idag har Prinsen nämligen en sån dör dag då han bara vägrar sova om han inte blir buren precis hela tiden. Av förklarliga skäl är det lättare sagt än gjort så då är sjalen räddningen.

Nackdelen är ju då att jag måste röra mig precis hela tiden.

Har ni sett sicka yttepyttiga badbrallor!? Dom får plats i min hand!

Du vet att du ammar när...

...Du vaknar upp mitt i natten, inte för att bebisen behöver mat utan för att du eventuellt kommer att äta din bebis om du inte får mat. Typ NU!

...Du inte har några problem med att lämna huset i fläckiga tröjor. "Vadå? Det är ju bara lite bröstmjölk/kräk?"

...Du kokar islådor. Man vet ju aldrig när man kan behöva ett lager mjölk i frysen?

...Du svarar "Ehh... Jag har ingen aning" på precis alla frågor du får. Amningshjärna är INTE en myt.

...Du visar mer bröst än vad man ser på bargatan på Kos. And really don't care.

...Du inte längre väljer kläder som är snygga, det enda som räknas nu är att man lätt får fram tuttarna. FORT!

...När främmande människor tror att de har rätt att fråga hur det funkar för dig att mata ditt barn. Och dessutom tror att du är intresserad av att veta hur de hade det. Gärna med tillhörande "tips" som var aktuella på Vasas tid. Hallå! Tiderna förändras! Men precis som när man är gravid är man allmän egendom när man har en spädis.

...Du tror att alla vill höra om dina såriga bröstvårtor när nån frågar hur du mår.

Men nu kan jag inte skriva mer, ungen måste ha mat!

Molo Pyxis!

Pyxis! Har ni hört nåt så bra namn på ett klädesplagg? Nu har Prinsen fått en overall så vi är redo för nästkommande årstider. Och är det inte den gladaste overallen ni nånsin sett? Jag avgudar den iaf

Tydligen behöver man köpa sånt mitt i sommaren, det börjar redan ta slut i vissa affärer. Tur att jag är surfnarkoman annars hade Prinsen kanske fått nöja sig med en overall som inte ens är hälften så glad :-o

Och där bestämde Prinsen att det var morgon... Suck...

Nöjesprinsen

I måndags var det nöjesfältspremiär för Prinsen. Det blev en sväng till Gröna Lund och alla dess intryck. Jag måste säga att jag är mycket imponerad av lillskiten. Det verkar nästan som att han sover som bäst bland en massa oljud? En gallerfilt över vagnen och sen klarade han sig fint hela dagen. Han sa till när han ville ha mat eller ny blöja och sen somnade han om. Vilken Prins va? Nån gång kände han sig lite ensam men efter en stund i famnen gick det bra att ligga i vagnen igen.

Kan det verkligen vara så att man kan fortsätta sitt liv på nästan samma sätt som innan han flyttade in hos oss?

Att amma

Det där med amning är så självklart för de allra flesta. Klart man ska amma liksom. På mödravården visas det filmer och det delas ut broschyrer. På förlossningen kastas bebisen direkt upp på bröstet. Jag tror inte ens att de frågade om jag hade planerat att amma eller inte, helt plötsligt var det en barnmorska där och stoppade in bröstet i munnen på ungen. Missförstå mig rätt, jag ammar Prinsen och planerar att fortsätta med det ett tag framöver.

Men jag önskar att man hade fått mer info om hur det egentligen är att amma. Det pratades bara om hur viktigt det är för anknytningen, hur man hjälper barnet att ta rätt grepp, hur man förhindrar mjölkstockning osv. Och hur mysigt det är. Överallt hör man om hur mysigt det är.

Men när det inte är mysigt då? När det krånglar och bråkar. När ungen inte vill ta bröstet eller när man fungerar som mänsklig napp. När man inte kan kliva in i duschen utan att ungen skriker och vill ha bröstet (igen). När man sitter vaken hela nätterna och tampas med ett hungrigt (vrålandes) spädbarn som är så hungrigt att det inte får nåt grepp. När man har så mycket mjölk att det bara sprutar mjölk så fort man tar av sig behån och brösten är så spända att de måste tömmas innan man ens kan överväga att erbjuda barnet sin matstund. När bröstvårtorna blöder.

Det som händer när ingen berättar sånt här är att man tror att man är den enda, att man gör fel. Man känner sig misslyckad och ångesten är ett faktum. Jag önskar att någon hade berättat om hur jäkla jobbigt det kan vara och hur vanligt det faktiskt är att man känner så. Det hade gjort allt lättare för mig i alla fall. Sen helt plötsligt så flyter det på perfekt. Bebisen äter lugnt och fint och bli belåten, det går ett par timmar mellan gångerna så man hinner faktiskt göra annat också. Då tänds en strimma av hopp. "Det här är ju inte så farligt ändå. Det börjar nog lossna nu." Pang! Så smäller mjölkstockningen till och amningen blir en kaskad av smärta i stället. Smärta från mjölkstockning går inte att förklara för nån som inte upplevt det. Och hur blir man av med det på bästa sätt? Genom att amma såklart...

Kort sagt, det är skitjobbigt och gör ofta ont och krånglar. Säg det direkt istället så man vet vad man ger sig in på och då faktiskt kan ha vett att se och uppskatta (och kämpa för) de där mysiga stunderna. För det är ju rätt tufft egentligen...