Det man inte har i benen får man ha i huvudet?

Den där stackars pannan alltså... Dagens blåmärke. Note to Prinsen, när du försöker resa dig upp, släpp inte händerna innan du kommit upp på fötterna.

Den som vi väntar på...

Ni som undrade vad för vagn jag köpt. Det här är vad vi väntar på!

En Brio Go. -13 och en Bugaboo Donkey. I just dessa färger faktiskt. Ja, jag har svårt att välja...

Ser ni vad jag ser?! BLOD på tröjan!!!

Det var en riktig pärs för alla inblandade. Utom Prinsen. Han var mest nyfiken på läkarens pannlampa. Sen satt han så snällt och still genom både bedövning och tungklipp. Jag däremot satt och knep igen ögonen så hårt det bara gick.

Vi hade turen att få träffa en riktigt bra läkare som var extremt lugn, pedagogisk och proffsig. Trygg helt enkelt. Vi blev rekommenderade att sitta kvar en kvart för det är ungefär den tiden det brukar ta för barnet att lugna ner sig men Prinsen började härja medan blodet fortfarande rann ur munnen på honom så vi blev hemskickade.

Igår bröt han ihop helt hysteriskt när hans smörgåsrån gick sönder. Men det här, det var inga problem...

O_o

Idag är det dags. Dags för Prinsens stora operation. Som inte alls är någon stor operation utan bara ett litet ingrepp under lokalbedövning. Men för stackars mig (för det är mig det är synd om egentligen?) känns det ungefär som att han ska hjärttransplanteras. (Är det ett ord? Karin?)

Fina lilla snorungen sitter och sover så fint i baksätet och har ingen aning om var vi är på väg... Idag känner jag mig hemsk...

Alltså... Puh...

Jag kan ha råkat sälja vår Cameleon. Och kan ha råkat upptäcka att reservvagnen som vi tänkte ha som snövagn har möglat. Med andra står vi utan vagn tills den jag har köpt kommer. Och det är ett par veckor kvar. Som tur är så har jag världens bästa kompis som lånade ut världens tuffaste vagn. Och jag älskat den! Den är liten, nätt, väger typ inget och den är brutalt snygg!

Men. Efter att ha kämpat mig fram till öppna förskolan genom oplogad snö och massa modd längtar jag ihjäl mig till mitten av februari när vår nya skönhet flyttat in. Herrejäklar vad trött jag är nu...

Genom en grupp på Facebook har jag kommit i kontakt med en mamma. En mamma som har varit med om det värsta som kan hända. Igår läste jag igenom hennes blogg och sen dess har jag inte kunnat sluta tänka på lilla Jonathan och hans familj. Läs bloggen, den får en verkligen att tänka till och uppskatta det man har lite extra. Nu ska jag pussa lite extra på Prinsen...

http://myangeljonathan.blogspot.se/2011/02/fredagen-den-11-februari.html#comment-form

Jäkla skittutte!

Den här amningsgrejen alltså... Det strulade konstant de första fyra månaderna. Jag hade på tok för mycket mjölk (lyxproblem enligt vissa men nästintill ett helvete när man är mitt uppe i det) vilket gjorde att jag kunde få upp till 4-5 mjölkstockningar i veckan. Till slut blev det stopp i mjölkgångarna så det blev ett besök på Sös där de kort sagt löste problemet med en lång nål. Aj.

För mycket mjölk gör att lillen bara får i sig den tunna söta mjölken vilket leder till rejält med magknip och en vrålande bebis dygnet runt. Blev tipsad om blockamning vilket räddade oss.

Nu i efterhand har vi ju fått veta att Prinsens tungband är alldeles för kort vilket antagligen har varit en väldigt bidragande orsak till att han har haft så svårt att få ett bra grepp. Vilket ledde till mer mjölkstockning och dessutom blödande bröstvårtor. Första två månaderna grät jag av smärta varje gång han tog bröstet. Kul.

Nu är Prinsen strax över 7 månader och jag har bestämt mig för att sluta amma. Och det har gått jättebra. Sakta men säkert har jag bytt ut en mål i taget mot riktig mat och på nätterna har jag helt slutat amma. Ett steg i taget så att både Prinsen, jag och brösten skulle vänja sig.

Men nu kom dödsstöten. Jag är nu nere på att bara amma när vi vaknar och en gång på förmiddagen och mina bröst har slutat samarbeta. Igår kväll kom den där bekanta smärtan tillbaka och mjölkstockningen är ett faktum. I morse vaknade jag med feberfrossa och en blålila tutte. Och jag blir inte bättre! Jag har så ont att jag nästan kräks så fort jag kommer åt bröstet.

Bläääääää för idag!

Hur gör man då för att få upp humöret dagar som denna? Här kommer ett enkelt recept:

1 st Dolce Gusto-maskin
1 st portion capuccino
1 st frän mugg
1 st mörk Geisha plopp ner i kaffet.

Resultat? Mmm....

Glamour!

Mitt liv är så jäkla glammigt! Idag blev jag väckt 04.53 av ett litet monster som prompt skulle över till min säng. Väl där härjades det vilt. Tydligen är mammas och pappas säng det ultimata stället att öva krypning på? Och rulla runt bland duntäcken är ju kul hur gammal man än är. Som tur var kom maken hem vid halv sju och tog över så jag fick sova en timme.

Sen var det bara att börja dagen, Liten vill ha frukost. Tydligen bästa tillfället att bajsa dessutom. Upp i badrummet, ner med ungen på skötbordet och starta saneringen. Jag vänder mig halvt om för att öppna blöjhinken och ser nåt i ögonvrån. Bajsfest på skötbordet. Suck. Påbörjar sanering del två och lyckas den här gången få på en blöja. Det firar han med att göra om allt en gång till. Bara att börja om igen...

När bajsfesten äntligen är över ställer jag honom upp på skötbordet. Ungen gör den där minen då man vet att det här aldrig kan sluta lyckligt, och visst, med samma hastighet som ett jetplan kommer hela frukosten i en enorm fontänspya. Det var liksom jobbigt med kräkandet när han bara ammades men med riktig mat? Don't get me started...

Kastar in det nerkräkta, glädjetjutande barnet in till maken i sovrummet och påbörjat badrumsstädningen. Halvnaken då såklart. Mina kläder klarade ju inte sig.

Nu sitter jag i soffan i rena mjukisar och tittar på monstret som ligger och sover bredvid mig och jo, för att vara ett monster är han rätt fin ändå.

Finest Awards -13

Det börjar närma sig... Första utekvällen sen jag byggde Prinsen. Är tokpeppad och laddar med att shoppa outfit. Bästa dejten, vuxna människor, champagne, fest och nu har jag dessutom köpt finaste klänningen, det kommer att bli grymt! Wiiiii!

Liiite kliar det allt i bloggfingrarna igen... Ska man väcka liv i det här gamla öket tro?