Den här amningsgrejen alltså... Det strulade konstant de första fyra månaderna. Jag hade på tok för mycket mjölk (lyxproblem enligt vissa men nästintill ett helvete när man är mitt uppe i det) vilket gjorde att jag kunde få upp till 4-5 mjölkstockningar i veckan. Till slut blev det stopp i mjölkgångarna så det blev ett besök på Sös där de kort sagt löste problemet med en lång nål. Aj.
För mycket mjölk gör att lillen bara får i sig den tunna söta mjölken vilket leder till rejält med magknip och en vrålande bebis dygnet runt. Blev tipsad om blockamning vilket räddade oss.
Nu i efterhand har vi ju fått veta att Prinsens tungband är alldeles för kort vilket antagligen har varit en väldigt bidragande orsak till att han har haft så svårt att få ett bra grepp. Vilket ledde till mer mjölkstockning och dessutom blödande bröstvårtor. Första två månaderna grät jag av smärta varje gång han tog bröstet. Kul.
Nu är Prinsen strax över 7 månader och jag har bestämt mig för att sluta amma. Och det har gått jättebra. Sakta men säkert har jag bytt ut en mål i taget mot riktig mat och på nätterna har jag helt slutat amma. Ett steg i taget så att både Prinsen, jag och brösten skulle vänja sig.
Men nu kom dödsstöten. Jag är nu nere på att bara amma när vi vaknar och en gång på förmiddagen och mina bröst har slutat samarbeta. Igår kväll kom den där bekanta smärtan tillbaka och mjölkstockningen är ett faktum. I morse vaknade jag med feberfrossa och en blålila tutte. Och jag blir inte bättre! Jag har så ont att jag nästan kräks så fort jag kommer åt bröstet.
Bläääääää för idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Nånting tycker du väl?