Hittade en app som räknar ner till julafton. Underbart.

Så mycket bättre?

Ja, jag var en i mängden av de som glodde på säsongspremiären av Så mycket bättre ikväll. Och nu sitter jag här med en stor klump i bröstet.

För jag saknar min pappa. Dagens artist var Pugh Rogerfeldt och det enda jag tänkte på under hela programmet var hur mycket pappa hade gillat det här avsnittet. Varenda låt som spelades har jag hört spelas på hans stereo. Jag satt där framför tvn med ett glas julmust och bara var ledsen.

Fan, ju närmare julen vi kommer desto med känslor brottas jag med. Jag kan ärligt säga att jag nog aldrig träffat någon som är lika barnsligt förtjust i julen. I januari varje år börjar jag längta efter nästa. Utan att kunna stoppa det kommer det små glädjepip ur mig varje gång jag går förbi ett julpyntat skyltfönster. Det är verkligen den absolut bästa tiden på året.

Men ju närmre julafton vi kommer lika nära kommer vi årsdagen. Jag kan inte fatta att det snart är ett helt år sen han till slut gav upp och lämnade oss. Jag gråter fortfarande minst en gång i veckan när jag tänker på honom. Vem f-n går och dör på självaste julafton egentligen? Typiskt pappa. Jäkla gubbe...

Men egentligen försvann han ju så mycket tidigare. Det är så orättvist och sorgligt att hans liv blev som det blev. Jag vet inte om jag ska sörja allt som hände eller om jag ska vara förbannad på honom för att han lät det hända. För jo, jag klandrar nog honom. Och mig själv. Kunde jag inte gjort mer?

Nu kommer Emil aldrig att få träffa sin morfar. Jag kommer aldrig mer få gå på konsert med min pappa. Aldrig mer kommer jag att sucka åt att han gör nåt pinsamt (han var bra på pinsamheter). Han kommer aldrig mer ringa och väcka mig efter ett nattpass. Ingen annan kommer att ge mig en julklapp som jag öppnar bara för att upptäcka att det är precis samma sak som personen ifråga har i sin oöppnade julklapp från mig.

Men det värsta av allt är att jag varje dag kommer att vara arg på mig själv för att jag inte var där när han lämnade oss. Istället befann jag mig 80 mil därifrån för att fira jul. Inget ångrar jag mer än det.

Fan...

Att samsova

Första veckorna så sov Prinsen mellan oss i dubbelsängen. Det liksom föll sig naturligt. Strax innan han blev en månad så åkte vi till mina föräldrar i Halmstad för lite semester och sängen vi sov i där var alldeles för liten för att jag skulle låta världens ömtåligaste bebis sova mellan oss.

Så min första reaktion var ju således självklar; maken får sova på soffan såklart. Men vi kan ju testa en natt att ha honom i egen säng och se vad han tycker tänkte vi sen. Och sen dess har han sovit själv. Han trivs så bra i Eltons gamla babynest och mofflar in sig så mysigt i kanterna.

Men inatt vaknade han vid fyratiden och lyckades inte somna om. Till slut så hör man vad som är problemet. Magen. Vi har precis börjat med smakportioner och magen hänger inte riktigt med så det blir lite större utmaning för honom att lätta på trycket så att säga. Efter lite magmassage och nya blöjor (japp, plural) så var det bra igen men då var han ju alldeles klarvaken istället.

Så till slut lyfter jag över honom till mig, han kryper så nära han bara kan och somnar rätt så omedelbart. "Men åh herregud vad mysigt, varför sover vi inte alltid såhär?!" Hinner jag tänka innan jag också sommar. Livet blir liksom inte bättre än så.

En timme senare vaknar jag av att någon (som visade sig vara Prinsen) tuggar mig i bröstet. Nacken är så stel att jag knappt kan röra mig och typ allt är bortdomnat efter att ha legat onaturligt still.

Just det, det är därför vi inte sover såhär. Jag kan ju inte sova såhär... Idag; Trött...

Stackars barn blir offer för sin mammas besatthet av julen...

Han vet hur man klär sig...

Helvetes jävlar allasvordomarihelavärlden också! HUR kan foglossningen ha kommit tillbaka?!

Helt sjukt...

Nånting är ju snett. Igår vaknade jag vid åtta. Då sover Prinsen fortfarande! Jag låg kvar i sängen och surfade tills han tyckte det var dags att gå upp och jag var väl rätt chockad hela dagen efter den starten.

Sen hände något konstigt igen. I vanliga fall så brukar jag ha två alternativ på kvällen.
1. Jag är trött och går och lägger mig samtidigt som Prinsen dvs vid 19-20 tiden. Inte så rock'n'roll...
2. Jag är pigg och vill stanna upp, Prinsen får somna på soffan med mig. Han har nämligen en tendens att vakna vrålandes om jag lämnar rummet när han sover. Oavsett hur djupt han sover.

Men inte igår! Han somnade klockan åtta i sin egen säng och sov där fint tills jag gick och lade mig. Imorse vaknade jag klockan 07.15 men ingen prins var vaken. Jag tog tillfället i akt och har nu ätit frukost i lugn och ro.

Nu hör jag hur det skrattas där uppe...

Loppipåsen!

För ett tag sen så kunde man anmäla sig hos Loppi och få en Loppi-påse som man kunde hämta ut hos Barnens Hus. Hur bra som helst, i den fick man lite allt möjligt. Min favorit var rabattchecken på 50% hos Barnens Hus vilket gjorde att Prinsen fick en ERGOBaby Performance för ynka 600:-

Nu är det så fint att det finns en ny upplaga av Loppipåsen som man kan hämta ut på UnderBARA Barn-mässan som går av stapeln i helgen. Vad den innehåller kan du läsa om här.

Kruxet om man vill ha en är att man måste föranmäla sig först. Även det gör man på www.loppipasen.se Det fina är att man kan hämta en även fast man redan har hämtat en på Barnens Hus, ny upplaga som sagt! Men då krävs det en ny anmälan.

Skulle det vara så att man vill ha fler påsar, man kanske har fler barn, så går det också att ordna. Bara att anmäla fler e-mailadresser, en påse per adress! Allting kostar gratis och man får en påse som är perfekt att ha med sig till förskolan.

Igår jobbade jag för första gången sen i mars tror jag att det är. Eller kanske februari? Minns att jag jobbade sista februari iaf... Sen blev jag sjukskriven resten av graviditeten och grottade ner mig i självömkan.

Nu är Liten 3.5 månad och jag var tillbaka på casinot igår. Och det var jättekul! Jag gick därifrån nytankad med energi och hemlängtan. Insåg rätt fort att jag faktiskt har saknat både mitt jobb och mina kollegor. Men oj vad mysigt det var att komma hem. Till en glad bebis som hade ett stort leende till hands. Fina Lillprinsen...

Men vad trött jag blev. Kände mig lite som jag gissar på att Prinsen känner sig när vi har gjort en massa saker hela dagen och det är sovdags. Alldeles full av intryck och rätt slut. Det är lite mer intensivt att vara på ett Casino en fredagskväll än hemma mammaledig...

Idag blir det förmiddagspromenad med favoriterna Satya och Sam innan det är dags för Prinsen att lära sig simma!

Att vara mammaledig...

Oftast känner jag mig rätt ensam om tycker att det kan vara rätt tråkigt. (Så får man inte säga va?) Just nu sitter jag i solen på en bänk medan Prinsen sover sin förmiddagslur i vagnen. Han sover som allra bäst utomhus så det är bara för mamman att klä på sig... Så just nu har jag det rätt bra.

Men en sak har jag kommit på idag. Jag behöver en såndär "dricka-kaffe-i-farten"-mugg. Så jag kan koka kaffe hemma och ta med mig. Då kommer dagarna att bli ännu bättre... Inte för att jag ska vara helledig särskilt länge till, på fredag börjar jag jobba igen!

När Prinsen kom

Jag ber i förhand om ursäkt för halväckliga detaljer och ord såsom moderkaka, livmodertapp osv...

Då ska vi se om vi kan få ner på pränt hur det gick till den där dagen när Prinsen kom. Jag känner ju hur minnet sviker mig mer och mer i takt med att jag sover mindre och mindre. Så om jag vill komma ihåg det som det var är det nog läge att spara det i text.

Ungen var envis och hade ingen som helst lust att visa sig för världen. Ingen lyckades vinna den lilla utmaningen jag hade om när han skulle komma då han helt enkelt kom ännu senare än vad alla gissade på. Eftersom han vägrade visa sig så var vi inne på en massa kontroller för att se så han mådde som han skulle och se hur mycket min kropp hade förberett sig själv. Fick samma svar av flera olika läkare: "Det borde starta av sig själv vilken sekund som helst, kroppen är helt redo. Du har börjat öppna dig och tappen är nästan utplånad och helt mogen." Kul. Kul att veta att allting är klart för start men min kropp bara vägrar. Fick erbjudande om igångsättning redan ett par dagar innan han var beräknat och fick sen samma erbjudande ett par gånger till följande veckor. Men, än har ingen lyckats överenvisa mig så jag ska nog lyckas vänta ut den här ungen. Han vet inte vem han har gett sig i kamp med när det kommer till envishet...

Tyvärr gick det inte så bra för mitt lag utan ungen höll sig fint på plats inne i magen medan jag bara blev tröttare och tröttare för varje dag som gick. Foglossningen blev radikalt mycket sämre och jag kunde inte ens ta mig upp för trapporna här hemma utan att gråta till slut. Under tiden växer jag sakta men säkert ca ett halvkilo per dag i ren vätska. Ja just det, detaljen karpaltunnelsyndrom! Vem behöver egentligen kunna använda sina händer? Frustrationen ska vi inte ens tala om... Vi blev inbokade för induktion den 21/6 för då fick jag helt enkelt inte vara gravid längre.

Dagen innan, onsdagen 20/6 spenderar vi med att packa ner allting vi kan tänkas behöva. Vi får höra att det kan ta lång tid så vi packar ner mat och Red Bull och precis allt möjligt. Vi äter ordentligt och kolhydratsladdar med pasta med gräddsås. Kvällen avslutas i soffan för lite välbehövlig vila.

Vi elvatiden på kvällen hugger det till lite i ryggen. Jag har då haft konstant ryggvärk i två dygn redan som vi har varit inne och kollat. Men nej, det var inga värkar, bara elak smärta. (Kan ju då tillägga att barnmorskan som tog emot oss på den senaste kollen sa direkt när jag beskrev min ryggvärk "Precis så började alla mina förlossningar, din bebis är här inom två dygn.") Efter ett tag inser jag att den där känslan kommer och går. Om än väldigt oregelbundet och det gör faktiskt inte ett dugg ont. Bra tänker vi, då kanske det börjar hända nåt, då kanske vi sparar ett par timmar när det kommer till igångsättningen.

Vid ett går vi och lägger oss och vid halv två kommer första riktiga värken. Ingen tvekan om vad som händer. Vi börjar klocka värkar och inser att de kommer med 8 minuters mellanrum. Men det gör fortfarande inte särskilt ont vilket är lite konstigt tycker jag. Kvart över två är värkarna nere i 6 minuters mellanrum så då ringer jag in till Södra BB där det är tänkt att vi ska vara. Pratar med barnmorskan ett tag som tycker att jag inte låter särskilt smärtpåverkad och menar att eftersom det är första barnet så har jag många timmar framför mig. Vilket passar bra eftersom de har helt knökfullt som hon uttrycker sig. "Men kom in vid lunch så ser vi till att det finns en plats åt dig då!"

Okej, det är hon som är experten på det här... Ytterligare en halvtimme går, 5 minuter mellan värkarna. Känner mig rätt säker på att jag inte kommer att klara mig till lunch så jag ringer till Sös. Där har de också fullt. Kul. Skillnaden där är att det faktiskt rör lite på sig så hon tycker att jag ska till en Alvedon och en varm dusch "För du låter inte särskilt smärtpåverkad."

Ja, ja, jag lyssnar på experterna... Försöker ta mig in i duschen men ungefär då nånstans börjar värkarna att kännas på riktigt. Inser att det aldrig kommer att bli någon dusch och börjar klä på mig. Jag tänker åka in oavsett vad de säger. Som på beställning vänder sig magen ut och in och all pasta landar i skurhinken. Då vrålar jag till stackars maken att det är bäst han hämtar bilen och ringer till förlossningen för nu kommer vi helt enkelt. "Nu har hon börjat kräkas också" hör jag hur maken säger till barnmorskan i luren och äntligen finns det en plats för oss.

Det blev den längsta bilresa jag någonsin gjort. Varenda stoppljus på Ringvägen var rött!Inskriven 05,26. Brölade mig igenom alla värkarna precis som jag hade läst att man skulle göra. (Dyktekniken FTW!)Kommer in i förlossningsrummet där en barnmorska tittar på mig och säger "Ja, det är ju ingen tvekan om att det har börjat iaf." Första undersökningen säger 6cm öppen.

"Jag vill ha epiduraaaaal!" Men nej, det tycker inte barnmorskan. Hon tycker inte att jag verkar ha särskilt ont och hävdar att jag klarar mig så fint utan. "Det räcker väl med lustgas?" Men vaffan, det är väl ändå upp till mig kan jag tycka. Och jag "vet" ju att det snart kommer att börja göra ont på riktigt och då vill jag inte vara utan den. Efter mycket tjat från min sida kommer hon in med en narkosläkare i släptåg och jag får min efterlängtade epidural. Undersökningen direkt efteråt visade 9cm, så såhär i efterhand (när hon inte hör) kan jag kanske erkänna att hon hade rätt. Lustgasen däremot, den hade jag aldrig klarat mig utan. Bara när de föreslog att jag skulle släppa den för att flytta på mig höll jag på att bryta ihop. (Och nu vill de ta bort lustgasen på förlossningsklinikerna?! Kan ju inte varit nån som fött barn som kommit på det.)

Allting går jättebra, pratar och skrattar mellan värkarna. Lyckas till och med slumra till. (Återigen, Dyktekniken FTW!) Utbrister kaxigt "Det här kan jag göra fler gånger!" Skyller på lustgasen där, klart man inte genomgår en förlossning om inte man måste. Då säger barnmorskan till slut att det är dags att börja krysta. Här någonstans börjar jag bli nervös på riktigt. Helt plötsligt inser jag ju att inom väldigt kort tid finns det en person till i världen, en som är mitt ansvar?!

Överallt så hör man att krystvärkarna är det lättaste, att det känns som en befrielse när de börjar. Så någonstans hinner jag ju tänka "Jaha, det är alltså inte värre än såhär att föda barn?" Straffet lät sig inte vänta... Jag vet inte om det berodde på att jag fick epiduralen så sent men jag kände nästan inga krystvärkar. Fick nästan ingen hjälp alls av kroppen utan fick göra allt själv. Inte helt enkelt. När det hade gått runt en timme (då hade jag typ gett upp) började de prata om att hämta läkare för det började bli bråttom. Fick höra att jag hade tre försök på mig att få ut ungen annars blir det sugklocka. En av de sakerna som skrämde mig mest. Långt inne någonstans hittade jag lite mer energi och han kom på två värkar. Moderkakan kom fem minuter senare utan problem. Till makens stora förtjusning. Den skulle minsann fotas och undersökas ur alla möjliga vinklar. Euw...

52 cm lång och 3660g tung visade sig Prinsen till slut kl.10,49. Jag hade tidigare varit helt livrädd för förlossningen och träffade en barnmorska en gång i veckan nästan hela graviditeten för att ens våga försöka mig på det. Såhär i efterhand tror jag att det var det som gjorde att det gick så bra. Jag hade förväntat mig den absolut värsta smärta man nånsin kan föreställa mig. Så när jag låg där och väntade på att det skulle börja så fattade jag aldrig riktigt att det var igång. Visst gjorde det förbannat ont, allt annat är lögn, men inte ens i närheten av vad jag hade förväntat mig utan fullt hanterbart.

Jag är ju en informationsnarkoman utan dess like och hade läst miljoner med böcker, artiklar och förlossningsberättelser innan. I mina efterforskningar fastnade jag för en teknik som kallas för dyktekniken och skaffade mig sen all info jag kunde om det här påhittet. Och det var verkligen en bra idé. Tekniken hjälpte mig att hantera smärtan och slappna av så till den grad att barnmorskan skällde på mig under krystvärkarna ("Slappna inte av! Bli förbannad!"). Den hjälpte mig att spara energi och som sagt, till och med slumra till under värkarbetet.

Nu sitter jag här och tittar på Prinsen som ligger och skruvar sig på golvet, han har precis hajat att man kan snurra runt och gör nu inget annat. 3,5 månad senare...

Förbannade handled

Jag var rätt kass på att vara gravid. Jag lyckades dra på mig typ precis alla krämpor man kan få. En mindre kul grej var ju karpaltunnelsyndromet som jag skaffade mig. Ännu mindre kul är ju att det inte försvann. Så idag tröttnade jag på att försöka vänta ut det och begav mig till vårtcentralen. Läkaren drog och böjde i mina handleder och rätt snart var en remiss ivägskickad. Remiss till en handkirurg. Helt ärligt så har jag tappat räkningen på hur många gånger jag har opererat den där handen men jag skulle gissa på runt sju. Så vad gör egentligen en gång till för skillnad?

Kul!

Pust och puh

Det har varit utmanande och utmattande veckor här hemma. Prinsen är mitt uppe i en sån däringa utvecklingsfas. Kul. Från att ha vaknat en gång per natt till att sova hela nätter till att vakna sex gånger per natt. Kul. Bloggen har med andra ord fått stå tillbaka lite. Överlevnad har kommit i först hand.

Men kolla så gullig han är!