Då ska vi se om vi kan få ner på pränt hur det gick till den där dagen när Prinsen kom. Jag känner ju hur minnet sviker mig mer och mer i takt med att jag sover mindre och mindre. Så om jag vill komma ihåg det som det var är det nog läge att spara det i text.
Ungen var envis och hade ingen som helst lust att visa sig för världen. Ingen lyckades vinna den lilla utmaningen jag hade om när han skulle komma då han helt enkelt kom ännu senare än vad alla gissade på. Eftersom han vägrade visa sig så var vi inne på en massa kontroller för att se så han mådde som han skulle och se hur mycket min kropp hade förberett sig själv. Fick samma svar av flera olika läkare: "Det borde starta av sig själv vilken sekund som helst, kroppen är helt redo. Du har börjat öppna dig och tappen är nästan utplånad och helt mogen." Kul. Kul att veta att allting är klart för start men min kropp bara vägrar. Fick erbjudande om igångsättning redan ett par dagar innan han var beräknat och fick sen samma erbjudande ett par gånger till följande veckor. Men, än har ingen lyckats överenvisa mig så jag ska nog lyckas vänta ut den här ungen. Han vet inte vem han har gett sig i kamp med när det kommer till envishet...
Tyvärr gick det inte så bra för mitt lag utan ungen höll sig fint på plats inne i magen medan jag bara blev tröttare och tröttare för varje dag som gick. Foglossningen blev radikalt mycket sämre och jag kunde inte ens ta mig upp för trapporna här hemma utan att gråta till slut. Under tiden växer jag sakta men säkert ca ett halvkilo per dag i ren vätska. Ja just det, detaljen karpaltunnelsyndrom! Vem behöver egentligen kunna använda sina händer? Frustrationen ska vi inte ens tala om... Vi blev inbokade för induktion den 21/6 för då fick jag helt enkelt inte vara gravid längre.
Dagen innan, onsdagen 20/6 spenderar vi med att packa ner allting vi kan tänkas behöva. Vi får höra att det kan ta lång tid så vi packar ner mat och Red Bull och precis allt möjligt. Vi äter ordentligt och kolhydratsladdar med pasta med gräddsås. Kvällen avslutas i soffan för lite välbehövlig vila.
Vi elvatiden på kvällen hugger det till lite i ryggen. Jag har då haft konstant ryggvärk i två dygn redan som vi har varit inne och kollat. Men nej, det var inga värkar, bara elak smärta. (Kan ju då tillägga att barnmorskan som tog emot oss på den senaste kollen sa direkt när jag beskrev min ryggvärk "Precis så började alla mina förlossningar, din bebis är här inom två dygn.") Efter ett tag inser jag att den där känslan kommer och går. Om än väldigt oregelbundet och det gör faktiskt inte ett dugg ont. Bra tänker vi, då kanske det börjar hända nåt, då kanske vi sparar ett par timmar när det kommer till igångsättningen.
Vid ett går vi och lägger oss och vid halv två kommer första riktiga värken. Ingen tvekan om vad som händer. Vi börjar klocka värkar och inser att de kommer med 8 minuters mellanrum. Men det gör fortfarande inte särskilt ont vilket är lite konstigt tycker jag. Kvart över två är värkarna nere i 6 minuters mellanrum så då ringer jag in till Södra BB där det är tänkt att vi ska vara. Pratar med barnmorskan ett tag som tycker att jag inte låter särskilt smärtpåverkad och menar att eftersom det är första barnet så har jag många timmar framför mig. Vilket passar bra eftersom de har helt knökfullt som hon uttrycker sig. "Men kom in vid lunch så ser vi till att det finns en plats åt dig då!"
Okej, det är hon som är experten på det här... Ytterligare en halvtimme går, 5 minuter mellan värkarna. Känner mig rätt säker på att jag inte kommer att klara mig till lunch så jag ringer till Sös. Där har de också fullt. Kul. Skillnaden där är att det faktiskt rör lite på sig så hon tycker att jag ska till en Alvedon och en varm dusch "För du låter inte särskilt smärtpåverkad."
Ja, ja, jag lyssnar på experterna... Försöker ta mig in i duschen men ungefär då nånstans börjar värkarna att kännas på riktigt. Inser att det aldrig kommer att bli någon dusch och börjar klä på mig. Jag tänker åka in oavsett vad de säger. Som på beställning vänder sig magen ut och in och all pasta landar i skurhinken. Då vrålar jag till stackars maken att det är bäst han hämtar bilen och ringer till förlossningen för nu kommer vi helt enkelt. "Nu har hon börjat kräkas också" hör jag hur maken säger till barnmorskan i luren och äntligen finns det en plats för oss.
Det blev den längsta bilresa jag någonsin gjort. Varenda stoppljus på Ringvägen var rött!Inskriven 05,26. Brölade mig igenom alla värkarna precis som jag hade läst att man skulle göra. (Dyktekniken FTW!)Kommer in i förlossningsrummet där en barnmorska tittar på mig och säger "Ja, det är ju ingen tvekan om att det har börjat iaf." Första undersökningen säger 6cm öppen.
"Jag vill ha epiduraaaaal!" Men nej, det tycker inte barnmorskan. Hon tycker inte att jag verkar ha särskilt ont och hävdar att jag klarar mig så fint utan. "Det räcker väl med lustgas?" Men vaffan, det är väl ändå upp till mig kan jag tycka. Och jag "vet" ju att det snart kommer att börja göra ont på riktigt och då vill jag inte vara utan den. Efter mycket tjat från min sida kommer hon in med en narkosläkare i släptåg och jag får min efterlängtade epidural. Undersökningen direkt efteråt visade 9cm, så såhär i efterhand (när hon inte hör) kan jag kanske erkänna att hon hade rätt. Lustgasen däremot, den hade jag aldrig klarat mig utan. Bara när de föreslog att jag skulle släppa den för att flytta på mig höll jag på att bryta ihop. (Och nu vill de ta bort lustgasen på förlossningsklinikerna?! Kan ju inte varit nån som fött barn som kommit på det.)
Allting går jättebra, pratar och skrattar mellan värkarna. Lyckas till och med slumra till. (Återigen, Dyktekniken FTW!) Utbrister kaxigt "Det här kan jag göra fler gånger!" Skyller på lustgasen där, klart man inte genomgår en förlossning om inte man måste. Då säger barnmorskan till slut att det är dags att börja krysta. Här någonstans börjar jag bli nervös på riktigt. Helt plötsligt inser jag ju att inom väldigt kort tid finns det en person till i världen, en som är mitt ansvar?!
Överallt så hör man att krystvärkarna är det lättaste, att det känns som en befrielse när de börjar. Så någonstans hinner jag ju tänka "Jaha, det är alltså inte värre än såhär att föda barn?" Straffet lät sig inte vänta... Jag vet inte om det berodde på att jag fick epiduralen så sent men jag kände nästan inga krystvärkar. Fick nästan ingen hjälp alls av kroppen utan fick göra allt själv. Inte helt enkelt. När det hade gått runt en timme (då hade jag typ gett upp) började de prata om att hämta läkare för det började bli bråttom. Fick höra att jag hade tre försök på mig att få ut ungen annars blir det sugklocka. En av de sakerna som skrämde mig mest. Långt inne någonstans hittade jag lite mer energi och han kom på två värkar. Moderkakan kom fem minuter senare utan problem. Till makens stora förtjusning. Den skulle minsann fotas och undersökas ur alla möjliga vinklar. Euw...
52 cm lång och 3660g tung visade sig Prinsen till slut kl.10,49. Jag hade tidigare varit helt livrädd för förlossningen och träffade en barnmorska en gång i veckan nästan hela graviditeten för att ens våga försöka mig på det. Såhär i efterhand tror jag att det var det som gjorde att det gick så bra. Jag hade förväntat mig den absolut värsta smärta man nånsin kan föreställa mig. Så när jag låg där och väntade på att det skulle börja så fattade jag aldrig riktigt att det var igång. Visst gjorde det förbannat ont, allt annat är lögn, men inte ens i närheten av vad jag hade förväntat mig utan fullt hanterbart.
Jag är ju en informationsnarkoman utan dess like och hade läst miljoner med böcker, artiklar och förlossningsberättelser innan. I mina efterforskningar fastnade jag för en teknik som kallas för dyktekniken och skaffade mig sen all info jag kunde om det här påhittet. Och det var verkligen en bra idé. Tekniken hjälpte mig att hantera smärtan och slappna av så till den grad att barnmorskan skällde på mig under krystvärkarna ("Slappna inte av! Bli förbannad!"). Den hjälpte mig att spara energi och som sagt, till och med slumra till under värkarbetet.
Nu sitter jag här och tittar på Prinsen som ligger och skruvar sig på golvet, han har precis hajat att man kan snurra runt och gör nu inget annat. 3,5 månad senare...
Jättekul att läsa om hur Emil kom till världen! :)
SvaraRadera