Första veckorna så sov Prinsen mellan oss i dubbelsängen. Det liksom föll sig naturligt. Strax innan han blev en månad så åkte vi till mina föräldrar i Halmstad för lite semester och sängen vi sov i där var alldeles för liten för att jag skulle låta världens ömtåligaste bebis sova mellan oss.
Så min första reaktion var ju således självklar; maken får sova på soffan såklart. Men vi kan ju testa en natt att ha honom i egen säng och se vad han tycker tänkte vi sen. Och sen dess har han sovit själv. Han trivs så bra i Eltons gamla babynest och mofflar in sig så mysigt i kanterna.
Men inatt vaknade han vid fyratiden och lyckades inte somna om. Till slut så hör man vad som är problemet. Magen. Vi har precis börjat med smakportioner och magen hänger inte riktigt med så det blir lite större utmaning för honom att lätta på trycket så att säga. Efter lite magmassage och nya blöjor (japp, plural) så var det bra igen men då var han ju alldeles klarvaken istället.
Så till slut lyfter jag över honom till mig, han kryper så nära han bara kan och somnar rätt så omedelbart. "Men åh herregud vad mysigt, varför sover vi inte alltid såhär?!" Hinner jag tänka innan jag också sommar. Livet blir liksom inte bättre än så.
En timme senare vaknar jag av att någon (som visade sig vara Prinsen) tuggar mig i bröstet. Nacken är så stel att jag knappt kan röra mig och typ allt är bortdomnat efter att ha legat onaturligt still.
Just det, det är därför vi inte sover såhär. Jag kan ju inte sova såhär... Idag; Trött...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Nånting tycker du väl?