Att amma

Det där med amning är så självklart för de allra flesta. Klart man ska amma liksom. På mödravården visas det filmer och det delas ut broschyrer. På förlossningen kastas bebisen direkt upp på bröstet. Jag tror inte ens att de frågade om jag hade planerat att amma eller inte, helt plötsligt var det en barnmorska där och stoppade in bröstet i munnen på ungen. Missförstå mig rätt, jag ammar Prinsen och planerar att fortsätta med det ett tag framöver.

Men jag önskar att man hade fått mer info om hur det egentligen är att amma. Det pratades bara om hur viktigt det är för anknytningen, hur man hjälper barnet att ta rätt grepp, hur man förhindrar mjölkstockning osv. Och hur mysigt det är. Överallt hör man om hur mysigt det är.

Men när det inte är mysigt då? När det krånglar och bråkar. När ungen inte vill ta bröstet eller när man fungerar som mänsklig napp. När man inte kan kliva in i duschen utan att ungen skriker och vill ha bröstet (igen). När man sitter vaken hela nätterna och tampas med ett hungrigt (vrålandes) spädbarn som är så hungrigt att det inte får nåt grepp. När man har så mycket mjölk att det bara sprutar mjölk så fort man tar av sig behån och brösten är så spända att de måste tömmas innan man ens kan överväga att erbjuda barnet sin matstund. När bröstvårtorna blöder.

Det som händer när ingen berättar sånt här är att man tror att man är den enda, att man gör fel. Man känner sig misslyckad och ångesten är ett faktum. Jag önskar att någon hade berättat om hur jäkla jobbigt det kan vara och hur vanligt det faktiskt är att man känner så. Det hade gjort allt lättare för mig i alla fall. Sen helt plötsligt så flyter det på perfekt. Bebisen äter lugnt och fint och bli belåten, det går ett par timmar mellan gångerna så man hinner faktiskt göra annat också. Då tänds en strimma av hopp. "Det här är ju inte så farligt ändå. Det börjar nog lossna nu." Pang! Så smäller mjölkstockningen till och amningen blir en kaskad av smärta i stället. Smärta från mjölkstockning går inte att förklara för nån som inte upplevt det. Och hur blir man av med det på bästa sätt? Genom att amma såklart...

Kort sagt, det är skitjobbigt och gör ofta ont och krånglar. Säg det direkt istället så man vet vad man ger sig in på och då faktiskt kan ha vett att se och uppskatta (och kämpa för) de där mysiga stunderna. För det är ju rätt tufft egentligen...