Shuffle God

Jag är helt övertygad, det finns en gud, en shufflegud. Jag har alltid musik i mina hörlurar när jag rör mig utanför hemmet. Ibland lyssnar jag på väl genomtänkta playlists eller som igår när jag hade hela biblioteket på shuffle. Släpar mig till jobbet. Vissa dagar är det lättare än andra att ta sig dit. Igår var inte en sån dag. Det är svårt att hitta peppen när förkylningen från helvetet har slagit klorna i en helt enkelt. Sen händer något som händer för ofta för att jag ska tro att det är en slump. Precis när jag närmar mig jobbet, säg att jag har ca tre minuter kvar att gå så är det dags för en ny låt i mina hörlurar. Kickstart My Heart. De som känner mig lite bättre vet att det är 100% chans att få mig att le av lycka. Tidernas absolut bästa låt i den världen som jag lever i. Jag måste alltid motstå en impuls att hoppa och dansa och bete mig när jag hör den. Ett av mina absolut bästa minnen någonsin är när vi var på Peace & Love och Mötley öppnade sin spelning med just den låten. Magiskt...

Helt plötsligt blir man mycket lättare och ett jobbpass känns inte alls oöverstigligt längre. Och det här händer ofta! Säg att jag har runt 2000 låtar i musikbiblioteket, ändå är det just den som kommer när det känns som värst.

Jobbet gick bra (det gör ju nästan alltid det bara man lyckats ta sig dit), på bussen på vägen hem är det dags för ny låt igen. Imagine. Jag känner hur magen knyts till och allt blir lite jobbigt. Jag kommer aldrig igen att lyckas lyssna på den låten utan att se pappas kista där i kyrkan framför mig. I slutet av låten känner jag hur tårarna är på väg där de bränner bakom ögonlocken. Kliver av bussen, ny låt. Dr Feelgood. Jag säger ju det, MAGISKT! Hur kan man inte bli glad när hör Dr Feelgood liksom? Tårarna är som bortblåsta och återigen fylls man av pepp.

Nu är jag visserligen en av de som påverkas för mycket av musik. Jag kan fälla en tår av lycka när jag hör en riktigt bra låt. Hur många gånger jag än har hört låten förr så kommer det ändå. Terapi för mig är brutalt hög musik, sådär högt så man knappt hör vad man tänker. Så jo, visst tänker jag lite för mycket på sånt här men jag är faktiskt övertygad. Någonstans finns det en Shuffle God som sitter där på sitt lilla moln av toner och vakar över mig för att jag inte ska glömma bort att använda mina känslor ibland. Jag tror att han ser ut ungefär som Jimi Hendrix...