Är inne i en riktigt läsig (jorå, det ordet finns.. eller?) period för tillfället, beställde hem ett jättelass pocketböcker från cdon för ett par veckor sen och har nu börjat avverka dem i full fart. Bara tre kvar nu så det är snart dags för nästa parti... Igår läste jag ut "Skärvor av ett liv" skriven av Heidi Fried. Har helt fastnat för att läsa självbiografier och har alltid varit intresserad av att läsa om andra världskriget med allt vad det innebar. Boken började ganska segt, det finns en gräns för hur intresserad jag är av hur folk hade sina hem möblerade och vilka deras lekkamrater var när de växte upp, men sen fann jag mig själv fast och kunde inte sluta läsa. Utan att jag hade märkt det så hade jag fastnat helt. Hon berättar om hur det var när deporteringen i Rumänien började till gettot, hur de senare fraktades hundra människor i en transport avsedd för åtta hästar vidare till Auschwitz, vidare till att hyras ut som arbetskraft hos Schindler för att sen hamna vid Bergen-Belsen. Hon berättar om hur hon har sett sina vänner mördas på olika sätt i lägren, hur en grupp på unga flickor växer upp och tom föder barn på dessa ställen. Hon berättar om när engelsmännen kom och de blev befriade bara för att bli sjuka i difteri efter att ha svultit så länge, hur hon letar efter efterlevande i sin familj och hur hon kommer till Sverige. Det är inte så ofta jag känner att jag har svårt att sluta tänka på en bok, när jag skulle åka hem från jobbet imorse så ångrade jag mig att jag hade läste ut den så fort för nu hade jag inget at läsa på tåget. Har suttit varje rast på jobbet senaste tre nätterna och lyckats läsa ca nio minuter åt gången. Men den här boken påverkade mig. Jag har så svårt att inse att detta faktiskt har hänt. Det är så ofattbart vidrigt att det här fick pågå under så lång tid som det faktiskt gjorde. Man mår illa om man tänker på det för mycket. Vid ett tillfälle då hon och några andra flickor fick lämna lägret för att arbeta mötte de "vanliga" människor, människor som senare skulle hävda att de inget visste skriver hon...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Nånting tycker du väl?