v.31

Då har vi passerat 30 fulla veckor och går nu in i v.31. Det börjar närma sig kan man säga. Med stormsteg vill jag nog även tillägga. Juni har känts så extremt avlägset hela tiden men nu när våren har börjat visa sig så känns det helt plötsligt skrämmande nära. I ena sekunden så vill jag bara att de sista veckorna ska rusa iväg och att lillungen ska komma NU och i nästa sekund så blir jag livrädd och känner att jag inte på något sätt alls är redo för det här och att jag hellre är gravid för resten av livet. Fast det vet ju alla som varit gravida att det aldrig skulle vara aktuellt, det är en tanke man slår undan rätt fort igen så fort den poppat upp.

Jag jobbar inte längre, kroppen ville inte vara med på det tåget. Har varit sjukskriven i snart en månad och det ser väl rätt mörkt ut på jobbfronten innan mammaledigheten påbörjas. Men sen jag gick hem så mår jag enormt mycket bättre. Foglossningen är fortfarande helt obeskrivligt hemsk så bara tanken på att jobba gör mig tacksam för vårt system med sjukpenning. Men däremot är sammandragningarna mycket lugnare vilket var en stor anledning till varför jag inte fick jobba mer. Vi har inte lust med en prematur i onödan. De kommer fortfarande varje dag men är inte ens i närheten av lika smärtsamma vilket känns som en galet stor lättnad.

Trots detta så känner jag inte det där "oj vad det är hemskt att vara gravid, jag måste nog gnälla varje vaken sekund" som väldigt många tycks känna. Visst är det skitjobbigt att inte kunna arbeta men i övrigt så är det ju en ytterst begränsad period av mitt liv och de säger ju att man får ett pris i slutändan? På kvällarna är jag dock rejält gnällig. Då är smärtan som värst och det kommer nästan tårar bara av ansträngningen att ta av sig byxorna. (Det där med att stå på ett ben än nämligen obeskrivbart smärtsamt i det läget.)Då är jag dessutom trött och varm. Men sen vaknar jag till en ny dag, (förhoppningsvis någorlunda utvilad) och det känns lite bättre igen.

Och nu är det inte särskilt lång tid kvar faktiskt. Inom en ganska snar framtid så äger jag min egen kropp igen. Jag kommer att kunna äta vad jag vill utan halsbränna, jag kommer att kunna knyta skorna utan att svimma av ansträngning, jag kommer att kunna vända mig i sömnen utan att vakna av smärtan när bäckenet försöker dela på sig, jag kommer kunna röra på mig utan att kroppen svullnar upp till storlek valross. Så jo, det är rätt bra ändå.

En bild på exakt hur stor jag är får väl ta och bjudas på också, men den kommer lite senare, just nu är det pyjamas i myshörnan som gäller nämligen. Men nu är det dags att börja göra sig i ordning för dagens aktivitet! (Jo, man behöver en sån när man går hemma sjukskriven, alternativet vore att bli en försoffad galning.) Dagens aktivitet idag blir ett besök hos sjukgymnasten som ska hjälpa mig att leva med ett trasigt bäcken! Yeay?