Lite positivt tänkande har jag lyckats få till. Imorse när jag vaknade kändes det som en hel omöjlighet att jag typ nånsin skulle kunna jobba igen. Jag var helt övertygad om att jag skulle behöva stanna hemma i minst en vecka iaf.
Men det är fantastiskt vad lite droger kan göra. Alvedon är inget jag brukar äta då jag aldrig tycker att det funkar. Men som febernedsättande! Ojojoj vad effektivt. Hostmedicinen och halsbedövningen skadar ju verkligen inte.
Så nu känner jag mig helt plötsligt ganska positiv igen. Jag räknar nu helt kallt med att jag kommer att kunna jobba på söndag. Och min fina man har tagit hand om mig hela dagen. Som en trevlig överraskning visade det sig att han var ledig idag så jag har haft sällskap till både körkortsuthämtning och vårdcentral. Vad hade jag gjort utan honom? Gnällt ännu mer antagligen, skönt att slippa det...
Men det liksom kliar i lungorna? Är det verkligen normalt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Nånting tycker du väl?