Bara en tanke...

Jag har tänkt på en sak... Vad är det som får folk att tro att det är helt okej att alltid säga vad man tycker och tänker utan att ta hänsyn till folks känslor? Visst, stå för dina åsikter och säg vad tycker när du blir tillfrågad, men att bara helt plötsligt lufta sina åsikter om någon annan utan anledning?
Ett litet enkelt exempel...

Skulle ni gå fram till någon modell större och säga "Oj! Vad tjock du är!" Antagligen inte... Men ändå är det okej att gå fram till någon som är smalare än de flesta och påpeka hur de ser ut med kommentarer som "Du måste äta mer!" Men du vet väl inte hur deras matvanor ser ut! Kanske äter de väldigt sunt och lever ett hälsosamt liv men helt enkelt är byggda smalt. Kanske är det någon som mår jättedåligt över hur de ser ut och det enda kommentaren bidrar till är att sänka den personen lite till. Man vet faktiskt aldrig.

Ett annat exempel som händer mig varje dag är att folk påpekar min hudfärg. Varför är det okej? Varje dag får jag (speciellt nu i sommartider) höra "Men gud vad vit du är! Är du aldrig utomhus eller?" Jag har ett pigment som gör att jag väldigt sällan blir brun. Vill jag bli det så måste jag kämpa för det, med massa olika solskydd osv. Men hudfärg är oviktigt för mig. Jag lider inte det minsta av att jag är vit. Varför skulle jag göra det? Vad betyder det egentligen? Att jag prioriterar annat än att ligga och pressa för att förändra min egen hudfärg? Om jag mot all förmodan skulle ligga och "pressa" så skulle jag ändå bara bränna mig och bli röd. Och att bli röd är inte det värsta. Ni är ganska många som inte har någon aning om smärtan det innebär att ha låga brännskador över hela kroppen. Att inte kunna, duscha, sova, att inte ens kunna röra sig eller att ha vissa kläder på sig för att man har råkat bränna sig i solen. Det är helt enkelt aldrig värt de.

Jag tycker om solen. Dagar som idag när den förärar oss med sin närvaro så är jag gärna ute och träffar den. Men jag ligger mycket hellre under ett parasoll med en bra bok och njuter än ligger och svettas för att bli brun. Eller ännu hellre, en trevlig uteservering med goda vänner och ett par rejäla solglasögon. Idag tex låg jag i en solstol i en timme i solen. Sen räcker det för mig, då lämnar jag solen och läser min bok någon annanstans istället. Men visst får jag färg på den lilla tiden. Ordentligt med färg, rejäla ränder efter linnet. Men jag har lärt mig (den hårda vägen) att jag helt enkelt inte är gjord för att vara mycket i solen och tänker inte utmana ödet.

Men jag förstår inte varför ni (läs; de flesta människor jag känner) tror att det är okej att göra sig rolig på min bekostnad för att jag inte blir brun? Varför är det okej att driva med mig för att jag hellre fortsätter att vara vit än att riskera att bränna mig i solen med alla risker det innebär? Varför påpeka det uppenbara? Jag vet mycket väl hur jag ser ut. Jag stöter på speglar varenda dag. Tror du att du är den första som lägger märke till att jag är vit och vill göra mig uppmärksam på det eller vad handlar det om?

Nä, sluta påpeka hur folk ser ut för dem och låt folk se ut precis hur de själva vill istället! Det är väl aldrig ditt problem om någon är ljus, mörk, tjock eller smal osv. Personligen klär jag hellre på mig mer kläder så jag slipper höra folks "åsikter" om min hudfärg. Sluta ha roligt på folks bekostnad, kanske är det du som ska kritiseras för att du talar innan du tänker efter istället. Kanske är det du som ska tänka på det ibland faktiskt inte bara är jävligt jobbigt att behöva lyssna på folk som tror att de är roliga utan att det ibland faktiskt gör ont.

Och nej, man behöver inte alltid bjuda på sig själv, det finns en gräns...