Ja, jag har Halmstadlängtan, inte hemlängtan. Hemma är i Stockholm, Midsommarkransen närmre bestämt. Här känner jag mig mer hemma än nånannanstans. Hemma i vår fina lägenhet tillsammans med min fina fästeman. Men jag har Halmstadlängtan. Jag vill åka ner och bara vara. Sitta i passagen tillsammans med Mulfarna och dricka vin och äta gott. Hemma hos Mulfarna känner man sig mer välkommen än hos nån annan.
Jag vill träffa mina Halmstadvänner. Jag saknar dem. Jag har några utav världens finaste vänner här men det betyder inte att jag saknar de gamla mindre för det. Jag vill träffa Fia och prata en massa strunt. Prata om allt! Kärlek, gammal och ny, tatueringar (en av få som förstår min besatthet av denna konstform), prata bröllop (vi gjorde en pakt nån gång i högstadiet tror jag att det var, så nu är det dags för henne att vara brudtärna.) och om en massa andra viktiga/oviktiga saker.
Jag vill åka runt på tok för länge med på tok för hög musik i en bil med Emelie. Jag vill se hennes nya hus som hon har köpt (100 vuxenpoäng där!). Jag vill dricka för mycket så man mår dåligt dagen efter och tröstar med godis och pizza tillsammans samtidigt som det var så galet trevligt att det var jättevärt det. Vi två mot världen liksom. Eller vi två som härjar omkring på Gkås, allt detta måste hända nu när jag kommer ner!
Jag har som sagt några utav de bästa vänner som finns, dessa två är bara några utav dem men det finns många fler och jag hoppas att jag får se er alla när jag kommer ner. Bara 11 dagar kvar nu! Sen ska jag ha en veckas terapisemester nere i världens mysigaste kuststad. Jag ska bo hemma hos världens finaste Mulfar och världens tjockaste katt. Jag ska träffa världens finaste vänner och skratta och ha trevligt. Jag ska träffa min käre far och antagligen bli ledsen. Men det gör inget för jag vet att han är världens finaste men har tappat sig själv nånstans på vägen. Jag blir ledsen när jag ser att han har tappat sig själv och jag blir ledsen när jag minns hur det en gång var. När jag minns vilken människa han en gång var. Men han är ändå min far och betyder allt för mig så det får vara värt lite tårar. Och det gör inte så mycket egentligen för när tårarna kommer så har jag världens bästa mamma som kanske är den enda som förstår. Och jag har världens finaste vänner som ställer upp och säger rätt saker.
Så ja, jag har Halmstadlängtan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Nånting tycker du väl?