Då var man på väg tillbaka hem igen... Har haft en mycket trevlig påsk måste jag säga. Vi kom till Halmstad torsdag eftermiddag. Vi gick hårt ut med mamma och Ulvens köttbullar direkt när vi kom innanför dörren precis som traditionen förespråkar. (För de som inte vet så gillar jag traditioner, nästan till en gräns att det räknas som tvångsmässigt beteende...) Sen var det dags att börja med bröllopsförberedelserna. Torsdagen var ganska lugn faktiskt, hann till och med träffa far min en liten runda. På fredagen däremot fanns det mer att göra... Vi åkte på "hämta murgröna"-duty så vi åkte runt i en bil hur länge som helst. passade på att lokalisera kyrkan vi skulle till och samtidigt kolla på ev. festlokal för vårt eget bröllop när vi ändå var i krokarna. Som om inte det vore nog så hade jag även hunnit baka tårtbottnar till the big wedding cake. Hade fått den stora äran att utföra detta hedersvärda uppdrag nämligen. När allt detta var klart skulle det ätas lamm och skrivas tal. Eftersom jag gillar att ta mig vatten över huvudet så skulle självklart hela talet skrivas på rimm... Sån är jag... Men bra blev det iaf. När det stackars lammet var uppätet så skulle det målas ägg. Min mor är väldigt käck och väldigt påhittig så bordsplaceringen bestod av personligt målade ägg med inte bara namn utan även en bild som skulle säga något om personen ifråga. Det var jättekul de första tre äggen sen tog det emot lite, men oj vad fint det blev =). När allt detta var klart började klockan närma sig midnatt och det blev sängdags, vilket jag tyckte var en lämplig tid att klä in tårtan med marsipan... Till slut hamnade även jag i säng och fick några timmars sömn.
På påskafton var det dags för självaste bröllopet som var hur mysigt och fint som helst. Efter det var det mottagning och sen började festen... En lång dag som verkligen var jättetrevlig. Kul att träffa släkten, det blir ju inte så ofta. På söndagen åkte brudparet på bröllopsresa till Florens, vilket vi inte visste när vi bokade så nu har vi vart i Halmstad två dagar lite i onödan känns det som... (Får man säga så?) Känner tyvärr nästan som att de flesta kompisar där nere har försvunnit lite. Det gör mig jätteledsen men jag tror tyvärr inte att det är nåt som nån av oss kan hjälpa. Vi har helt enkelt gått åt olika håll i livet och befinner oss på helt olika ställen. Hälften har ingen tid att träffa en när man kommer ner och andra hälften känns som att vi lever så olika liv att det är löjlligt... Därför blev de sista dagarna lite tråkiga nu, känner ingen längre. Men men, så ser väl livet ut är jag rädd för...
Gör ett nytt försök i midsommar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Nånting tycker du väl?