Valborg

Jag har många fina minnen av Valborg. Jag minns när man var liten och gick till Norre katts park hela familjen. Vi stod där vid Nissan och väntade. Väntade på kanotisterna som skulle komma paddlande när som helst. Det började bli mörkt och efter ett litet tag kunde man se facklorna på avstånd. Min bror har alltid varit min stora idol så detta var höjdpunkten på valborgsfirandet. (Detta var på den tiden då min bror fortfarande paddlade kanot dagarna i ända.) De paddlade runt detta stora bål som låg och flöt mitt i Nissan och tände på det med sina facklor. Efter detta promenerade (?) vi hem och åt något gott. Jag minns inte så mycket mer så jag vet inte om det var något mer firande inblandat men det jag minns är mys.

Lite äldre så blev man för gammal för att vara med sin familj och då var vi några kompisar som drog runt på stan. Vi gick där fram och tillbaka i flera timmar, träffade andra kompisar och gick lite till. Vi var på tok för små för att komma in någonstans men vi var nöjda ändå. Inte så mycket senare så blev det väl alkohol inblandat. men jag kan inte minnas detta totalhaveri som det alltid skrivs om i tidningarna. Ja, jag inser själv ironin i den meningen men det var faktiskt ganska lugnt. Det kanske beror på att vi mycket sällan var på hemmafester där det fanns utrymme för folk att spåra ur, utan vi (som sagt) sprang mest runt på stan.

Det är mycket sällan jag har "hemlängtan" men såna här tillfällen får mig alltid att tänka på Halmstad. Men jag undrar om det är stan jag längtar tillbaka till eller om jag bara längtar tillbaka i minnena. Halmstad är för mig förknippat med så blandade känslor. Sen jag flyttade till Stockholm så har jag mått bättre för varje dag som går. Det är först nu jag vill kalla mig lycklig. Jag har i ganska många år mått ganska kasst så jag förstår inte vad det är jag saknar med gamla tider... Men dagar som denna får mig att tänka tillbaka ännu längre. Det får mig att tänka på tider då allt fortfarande var bra. När vi fortfarande var en familj. När vår familj fortfarande fungerade enligt den gamla klassiska familjekonstellationen. Innan skilsmässa och alkoholism, innan man blev stor nog att förstå att allt kanske inte var så bra som man trodde. Innan den berömda mattan rycktes undan och man stod på huvudet. Innan man upprepade gånger försöker ställa sig på samma matta som hela tiden fortsätter att ryckas undan hur hårt man än försöker hålla sig kvar på den.

Men jag skulle inte vilja ändra på något. Allt som har hänt har format mig till den jag är idag. Allt som har hänt har format mitt förhållande till min mamma och även min bror till ett förhållande som jag idag inte skulle ha klarat mig utan. Det kanske är dem jag saknar...?