Det börjar hända nåt med den där asstora tatueringen på ryggen. Man börjar kunna ana slutet. Nu har jag en månads semester från nålen men sen kör vi igång igen. Lite trist, hade velat sitta typ varannan vecka nu när man börjar känna att det verkligen händer något. Men igår gjorde vi nästan helt klart det jobbigaste stället. För det första är färgläggning av en tatuering i en klass för sig. Det är i särklass det smärtsammaste man kan göra. (Tatueringsmässigt I might add.) Skuggningar framstår som massage i jämförelse. När man då färglägger det område som gör ondast så är det ingen picknick. Men nu är det värsta över, bara yttepytte färg kvar innan vi kan börja jobba på bakgrund och coverups. Problemet när man är på ett sånt känsligt ställe är att man sitter och spänner sig i hela kroppen för att liksom överleva. Detta leder alltså till att jag har träningsvärk i axlarna, är galet stel i hela ryggen och har ont i nacken. Det är en bieffekt ingen pratar om! Så förutom att ungefär en tredjedel av min rygg är ungefär lika bekväm som ett öppet sår (fast det ÄR ju ett öppet sår) så känns det lite som att jag har blivit överkörd av en ångvält. Lägg då till att det är galet svårt att sova på ett öppet sår i den storleken så förklarar det varför jag tycker lite extra synd om mig själv.
Men, sen ställer jag mig framför spegeln, vänder mig om, beundrar det konstnärliga mästerverk som pryder hela min rygg och ler. Wow vad det är värt det. Det är så galet värt all smärta, alla pengar, allt krångel. För när det väl är klart så är det den bästa investeringen jag nånsin gjort, både vad gäller tid, pengar och smärta. Jag behöver bara slänga ett öga i spegeln för att må bra och le stort... Och det överväger allt annat. Inte alla som får gå runt med ett alldeles eget mästerverk på ryggen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Nånting tycker du väl?