Sen kom jag på att jag ser ut som Barbapappa nuförtiden. HUR tänkte jag få plats i en finklänning?! Till saken hör att jag fullkomligt älskar klänningar och att klä upp mig. Så fort jag får en ursäkt så ska det beställas pinup-inspirerade retroklänningar från USA. När det var bröllopsdags satsade jag på en klänning som hade fått vilken Disneyprinsessa som helst att känna sig underklädd. Men nu? Hur klär man upp en badboll? Tja, vi får väl se hur det slutar...
För att inte låta tjockångesten sluka mig helt så tänkte jag att ett frisörbesök skulle kunna rädda situationen. Sagt och gjort, jag stuvar in mig i bilen och beger mig till en inte allt för avlägsen frisörsalong. Och väl där händer samma sak som alltid händer mig. Det är ett fenomen jag aldrig kommer att förstå mig på. Jag har väl inte direkt någon utpräglad stil till vardags, speciellt inte nu när jag är i modell Barba. Mörka jeans, converse, skinnjacka och pilotbrillor, jag ser väl ut som de allra flesta kan jag tro. Men ändå... Lik förbannat tycks alla frisörer tro att jag bär på nån slags inre längtan att få se ut som en statist i Days of our lives. Varför?! Varför måste ni alltid plocka fram den förbannade runda borsten och fluffa till mitt hår?! Jag vill inte ha stort, fluffigt hår med tramsiga lockar! Precis som jag sa till dig för en minut sen så vill jag ha mitt hår platt och fint, ändå ska det fluffas?! Suck, bara att skynda sig hem där en räddande dusch väntar. Som tätt åtföljs av min älskade vän plattången.
"Är du nöjd?" frågade hon innan jag gick. "Färgen blev iaf bra..." blev mitt enfaldiga svar...
Nu känner jag mig någorlunda bekväm i mig själv igen och är redo att bege mig till flygplatsen för att hämta upp Malin, morgondagens stjärna som är anledningen till att genomlider dessa helveteskval när det kommer till mitt utseende. Gravid i nionde månaden och har aldrig känt mig snyggare! Eller hur var det nu...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Nånting tycker du väl?